The Hives
Tyrannosaurus Hives
(Universal)
Det första som kan sägas är att singeln Walk idiot walk inte är särskilt representativ för plattan. Om inte annat är den med Hives-mått mätt av episk längd (3.31). De två första spåren klockar in på 1.33 respektive 2 minuter prick. Och det typiska Hives-drivet är intakt, men en dimension rikare. Det är en legering av det gamla patenterade soundet och det nya, än mer metalliskt och snudd på stelt svängande.
Hjärnan matchar käften
Men de utlovade överraskningarna finns där. Och även om man sitter på förväntningar högre än bandets staplade egon blir man inte besviken.
Den så kallade stråkballaden Diabolic scheme är inte direkt någon ballad (den lär inte funka som danskuliss till stängningsragget på köttkrogarna om man säger så). Stråkarna utgör en bisarr fond till Howlin' Pelles manierade sång — som en hund som ylar mot månen — och det tuggande, robotaktiga kompet.
Love in plaster är ett annat yxhugg till låt där man skalperar fler udda genreyttringar än vad man bör kunna göra utan att förlora sin själ. Det låter som Hives lik förbannat, och inget annat.
Och däremellan finns de typiska, snabba punkburgarna som man sväljer hela medan man gör piruetter framför stereon tills man är kräksjuk. Men lycklig.
Att några av de mer konventionella spåren inte matchar nämnda utflykter bryr man sig inte ett dugg om. De håller ändå högre klass än eventuella medtävlare. Hives må härja lika blodtörstigt som en Tyrannosaurus, men hjärnan matchar den stora käften.