Mitt hem är min borg. Där är jag trygg och privat. Men hemmet är också min yta mot världen – den del av världen jag bjuder in vill säga.
Mitt hem visar vem jag är, vem jag har blivit och vem jag vill vara. Eller?
I tider av högblanka vita köksluckor, borstat stål och oljad ek i hem efter hem – åtminstone många unga hem och i många bostadsannonser – kan man fundera över hemmet som identitetsmarkör.
Inredningsprogrammen på tv ger inga ledtrådar. ”Vi är inga konstnärer, vi är fuckin’ interior decorators”, utbrister inredaren Simon Davies i ett av programmen.
Man ser inte mycket böcker, konst eller ärvda möbler i inredningsmedierna. Varken ”finkulturella” föremål eller sönderlästa pocketböcker, gåramålares oljor, inramade foton, auktions- och loppisfynd, ärvda pinnstolar, trasmattor. Det gör mig osäker på vad de superstajlade hemmen egentligen säger om dem som bor där. Vad är viktigt: att hemmet är stilkonsekvent, fräscht och funktionellt, eller en berättelse om livet?
En som in absurdum gjorde sitt hem till ett uttalande, ett konstverk, var Einar Hylander (1913-89). Han debuterade som bildkonstnär vid 64 års ålder 1977. 1983 flyttade han in i en tvårummare på 57 kvadratmeter på Narvavägen i Stockholm. Sedan 1965 hade han bott i en mycket liten rivningslägenhet på Kungsholmsgatan i Stockholm. Där hade han varit tvungen att bygga sina egna möbler för att få de 28 kvadratmetrarna att bli ett fungerande hem.
I tvåan på Narvavägen fullbordade han sitt rumsliga konstverk. Väggar, tak, golv, möbler bygger han samman till en ögonbedövande vit enhet. Den vita färgen, med sparsamma dekorationer i svaga pasteller, är det sammanhållande mediet. Lister, inramningar, möbelutsirningar, konstruktioner i dörröppningar får moment från olika arkitektoniska och konstnärliga riktningar.
Asta Bolin berättar i boken Den tusende natten (2000) om vännen Hylanders liv och verk. Jag utläser en stor ensamhet, en tyngd och en tystnad ur berättelsen och de många bilderna av Hylanders våningar och konstverk. Tillvarons kaos fängslat bakom profilskurna lister och spröda gallerverk.
Det vita är inte alltid ljust. Mörkret som har lackats över, tränger igenom. Oavsett hur många lager tjock, vit färg som försöker täcka.
Hur är det då med de nybyggda husen, de blanka parkettgolven, skåpluckorna som tysta glider ut och in, fönstren från tak till golv, det välstädade, kostsamt inhandlade, dekorativa – det perfekta? Det skrämmer mig med sin stränga yta, sin kalla skönhet.
Andra trender finns förstås: neo boho, shabby chic och herrgårdslyx…
Bäst förstår jag mig dock på en brokig blandning av gammalt och nytt, fått och köpt. Hemmet som berättelse och famn. Mer litteratur än estetisk briljans.
Fotnot: Einar Hylanders lägenhet förvaltas av Moderna Museet
och visas på begäran.