– Jag har alltid älskat foto och såg inre bilder av min depression. Att jag skulle göra en utställning om min sjukdom kändes självklart för att stärka andra och ge dem hopp, säger Maria Ahlberg.
Det var när hon just hade fött sitt första barn och flyttat till Gotland tillsammans med sin familj, den sex veckor gamla dottern och maken, som problemen började. Hon förstod inte att hon fått en förlossningsdepression och det gjorde inte vårdpersonalen heller. Hon kände ångest och skuld för att inte räcka till för sin dotter.
– Jag minns hur jag försökte le mot henne, det var så jag trodde att man skulle göra med ett litet barn. Fast egentligen visste jag inte hur jag skulle vara som mamma. Jag kände skuld för att jag inte log tillräckligt och hade en otroligt låg självkänsla, säger hon.
Familjen flyttade hem till Uppsala igen för att Maria skulle få trygghet. Men det räckte inte. Depressionen gick inte över utan förvärrades och Maria började tappa fästet i verkligheten. Hon hade hallucinationer.
– Jag var i en annan värld. Inte i den normala. Det var som om figurerna i tv:n talade till mig och gav mig uppgifter. En broderad bonad hos en kompis innehöll ett budskap om en gåta som jag skulle lösa, och jag blev rädd för köksknivarna och allt vad jag skulle kunna göra med dem, säger Maria Ahlberg.
Hon fick medicin, kom in på en BVC-mottagning med speciell inriktning och fick bo på korttidsboende för mammor och barn. Där upplevde hon händelsen som skulle inspirera till utställningens titel.
– En läkare beskrev depression som att gå omkring i en dimma. Som smutsiga glas sa jag, då skrattade läkaren men inte jag, säger Maria som minns hur hon hade sett två smutsiga glas i ett skåp på boendet.
Utställningen som består av meterstora, analoga foton som är kopierade för hand, och Maria Ahlbergs egna texter. Där beskrivs depressionen så här: "Att vara inne i en djup depression innebär en total ensamhet. Din kropp och din själ är ett fängelse. Inte ens dina egna tankar kan du styra".
Läget blev akut och Maria blev inlagd på Ulleråkers sjukhus. Hennes dotter var då sex månader. Den första veckan försökte Maria begå självmord genom att strypa sig med ett lakan.
Tiden gick och hon fick frågan om elbehandling som hon accepterade trots att hon inte ville. Det blev ett trauma, än i dag minns hon tydligt synen av det svarta kaklet i det för övrigt sterila rummet. Hon valde att gestalta elbehandlingen i utställningen.
– Jag ville varken leva eller dö. Allt jag tänkte på var att bli frisk. Inget kunde bli värre.
När dottern kom på besök med maken orkade Maria inte engagera sig. Hon åt starka mediciner.
Efter tre månader kunde hon åka hem. Men det tog år att återhämta sig. Maria pluggade till fotograf på Biskops Arnö och blev beviljad en extra termin för ett projekt. Hon visste direkt att hon ville göra en utställning om sin depression.
– Depression var så tabu, så fult, så skamligt. Det ville jag bryta men utan att ta på mig en offerroll. Istället ville jag betona att man kan påverka sitt liv och behöver inte finna sig i allt som vårdpersonalen säger fast man är sjuk.
En bekant åtog sig att agera modell. Tillsammans rekonstruerade de sjukdomsperioden och Maria fotograferade.
Det blev ett led i vägen tillbaka. Maria har gått i terapi, hon deltar i ACA-möten som är för vuxna barn till missbrukare eller från andra dysfunktionella familjer och arbetar frivilligt i en förening för att kvalitetssäkra vården.
Är du rädd att depressionen ska komma tillbaka?
– Nej, inte nu längre. Nu äter jag ingen medicin och har varit frisk länge. Mitt liv är fantastiskt men jag måste vara varsam på stress.