Livet är en resa mot döden. Knappt finns vi förrän vi upphör. Något man påminns om inte minst av Strindbergåret. Strindberg lockas av döden, när han upplever sitt Inferno i Paris. I den påfrestande julihettan 1896 skriver han: ” Jag läser den kostbara lilla skriften: Om glädjan att dö, och den väcker hos mig en håg att lämna denna världen.”
Så nosar han på cyankalium för att utforska gränsen mellan liv och död, men klamrar sig trots ångest och penningbrist ändå fast vid livet. Någon syrerik fläkt letar sig uppenbarligen in i hans rum genom ett fönster öppet ut mot gatan.
”Döden! Döden! Döden!”, hälsade Astrid Lindgren och hennes syster varandra. I telefon. Och så talade de inte mer om det. För vad nyttar det egentligen till?
”Jag går mot döden vart jag går”, heter det i psalm 619 i 1986 års psalmbok.
Spelar roll? Jovars. Det oundvikliga slutet påverkar våra liv vare sig vi tränger undan tankarna på det eller går och grunnar på när, var, hur och vad som kommer sedan. Man behöver inte vara desperat och ångestriden som Strindberg för det...
En av de mest varsamma dikterna om döden skrev Pär Lagerkvist:
Engång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.
Trösterikt utan att lova för mycket. Nobelprisade Tomas Tranströmer påminner oss däremot på ett tuffare sätt om vad vi hela tiden bär med oss:
Under vårt förtrollande minspel väntar
alltid kraniet, pokeransiktet.
(Ur För levande och döda, 1989)
Bäst att inte se sig för noga i spegeln.
Döden är så mycket: en fasa, en befrielse, men också en frestelse och pålitlig inspiratör, inte minst inom alla slag av konstyttringar. Tänk bara på Verdis Requiem, den stora svindlande vackra begravningsmässan; den döende Jesus på korset skildras i oändligt många målningar och skulpturer; i Bergmanfilmen Sjunde inseglet spelar korsriddaren Antonius Block schack med döden i en pesthärjad medeltid i ett försök att uppskjuta det oundvikliga.
***
I vårt samhälle är döden på en gång osynlig och synlig. Vår egen och närståendes död drabbar när det är dags. Dödendödendöden, så talar vi inte mer om det. Men omkring oss har vi just nu ett dödskallemode ända ner på förskolenivå, som ropar ut ”Memento mori!”. Kom ihåg att du är dödlig.
Och ger man sig Strindbergsåret i våld, blir man ytterligare påmind och kan bygga på sin livs- och dödsångestneuros några snäpp till.