I sina tidigare föreställningar har Kristoffer Appelquist behandlat konflikter (”Krig”, 2010) och individens ansvar för sitt eget liv (”Drömmen om Amerika”, 2013).
Måste det vara så tunga ämnen i dina föreställningar, Kristoffer Appelquist?
– Jag tror att den största komiken utvinns ur sin motsats. Den här föreställningen tror jag faktiskt är den som dragit de största skratten under alla mina turnéer, säger Kristoffer Appelquist.
Och ska man tro att vårt telefonsamtal ger någon som helst vink om föreställningen så är det bara att se fram emot den. Han bjuder på skämt och historier nästan som en andra andning, det mesta med en allvarlig klangbotten.
– Alla mina föreställningar bygger på något som jag just varit med om.
Han berättar att ”Krig” gjordes efter att han besökt Afghanistan, ”Drömmen om Amerika” när han skadat sig i en mc-olycka och fick utmärkt och nästan kostnadsfri vård: ”det minskade något min tokliberalism”. Den senaste ”Kristoffer Appelquist är död” kom sig av att han separerade förra året och att barnen just flyttat.
– Jag kände så tydligt att tiden – och därmed livet – var utmätt. Rent statistiskt hade jag levt halva livet och vad skulle jag göra nu? Det blev en stark känsla av sorg.
Han fortsätter med att berätta om en person i samma ålder som blir påbackad av en sopbil och dör.
– Då spelar det ju heller ingen som helst roll vad statistiken säger, man kan självklart dö när som helst.
Kristoffer Appelquist talar mycket om att se sorgen i ögonen, att vårda den. Det gäller att ta vara på den för att inte överrumplas och sänkas totalt av den. Han berättar lite överraskande att han aldrig haft så roligt som på sin mormors begravning. Inte på grund av själva dödsfallet, förstås, utan för saker som hände då. Men det ska inte berättas här, han gör det säkert själv på onsdag.
– Vi behöver begravningarna för att få en själslig rening, att gråta i grupp är väldigt terapeutiskt.
Han pratar om döden som en ultimat deadline.
– Döden är som en redaktör som sätter fart på en och kräver resultat. Problemet är att det är lite otydligt när deadline inträffar bara.
Så nu gäller det om han ska hinna med. Två projekt ligger närmast: han ska bli den bästa komikern i världen och han ska skriva den sorgligaste sången.
Inte mer än så?
– Man måste ju ha något mål i livet, helst ouppnåeligt så man har något att sträva efter.