Vilken glädje för den som hade längtat i elva år efter att få ägna mera tid åt att skriva och mindre tid åt att beklaga sig över att det inte finns tid nog. Ett konstnärligt utvecklingsstöd visar att någon tror på ens potential, men det förpliktigar ju också. Mycket.
***
Det tog många dagar att läsa En berättelse om kärlek och mörker, men det var det som var så bra! De nästan sexhundra sidorna tillät mig nämligen att vistas tillsammans med Amos Oz och hans släktingar länge, länge. Jag fick vara i Jerusalem i flera veckor (utan att det kostade ett dugg, utan att behöva flyga i fem timmar och utan att familjen behövde vara rädd för att jag skulle sprängas i luften av en självmordsbombare).
Under de här veckorna lärde jag mig så mycket om landet Israels tillkomst, om hur vardagslivet var för dem som bodde där i början, vilka de var och hur de tänkte då! Det jag ännu ser för mig är porträttet av den närsynte fadern som pratar och pratar för att han älskar ord och härleder orden, de hebreiska, ända ner till deras första rötter, även om den han talar till inte intresserar sig alls.
***
Fadern är en liten man som fötts till en stor och farlig värld, en man för vilken böcker kommit att betyda allt och som blottar sina bleka, spinkiga armar i undertröja när han skall visa sin son hur man kan odla upp en bit torr jord. Som verktyg använder han sin hushållshammare och den papperskniv han annars brukar sprätta böcker med. Inte konstigt att lille Amos önskar att han en dag när han blir stor skall bli en bok! En sådan som fadern rör vid med kärleksfulla händer, en sådan som modern vilar sina ögon på och håller i sitt knä.
Jag som drömmer om att ge de böcker jag älskar i arv till mina egna barn och som arbetar med att visa andras barn att det finns riktigt goda böcker, jag som försöker skriva goda böcker själv, får kraft av att umgås med andra som i likhet med mig vågar erkänna att doften av en bok berusar.