Dokumenten i Oxyrhyncos kulturhistoria
I slutet av 1800-talet gjordes ett sensationellt fynd av en rad antika dokument och litterära texter i den egyptiska staden El-Bashnasa, som under antiken kallades Oxyrhyncos. Den brittiske forskaren Peter Parsons utgav ifjol en mästerlig skildring av livet i staden, skriver Wilhelm Engström.
Bernard Pyne Grenfell upptäckte Oxyrhyncosskatten tillsammans med Arthur Surridge Hunt år 1897.
Foto:
Hon hade genom sina förbindelser med den brittiske amatörarkeologen Lord Carnarvon (som enligt de skrockfulla drabbades av mumiens hämnd året därpå) fått chansen att besöka århundradets mest sensationella gravfynd.
I likhet med sina samtida kretsade min gudmors intresse framför allt kring stenfynd och då särskilt dem med inhuggen skrift. Dock nämner hon i en bisats att hon mött en italiensk arkeolog som lyriskt omtalar en samling papyrusdokument som tjugofem år tidigare grävts fram ur en sophög under den egyptiska staden El-Bashnasa.
Denna stad som är belägen cirka 100 miles (ca 160 km) söder om Kairo och som under antiken bar namnet Oxyrhyncos - ung vassnäst fisk - skulle för klassicister bli en väl så ymnig kunskapskälla som någonsin Konungarnas dal. Staden hade tidigare betraktats som skäligen ointressant. En skiss publicerad av den franske konstnären Denon, som medföljde på Napoleons egyptiska äventyr 1798, visar några högar, en ensam romersk kolonn samt en moské omgiven av några palmer.
Det blev i stället två lärare vid Queen's College i Oxford - Bernard Pyne Grenfell och Arthur Surridge Hunt - som år 1896 seglade nedför Nilen och därmed kom att skriva in sig i historien som Oxyrhyncosskattens upptäckare. Ryktet hade nått Oxford att ljusskygga individer försökte sälja papyrusdokument med grekisk text som man påstod sig ha funnit i El-Bashnasa. Året därpå nådde Grenfell och Hunt målet och det dröjde inte länge innan de båda brittiska arkeologerna insåg att man funnit en veritabel guldgruva.
En kombination av klimatologiska förutsättningar och lyckliga omständigheter hade bevarat en oskattbar dokumentsamling intakt. "The papyri were,as a rule, not very far from the surface" skriver Grenfell i Journal of the Egypt Exploration Fund året därpå. "In one patch of ground, indeed, merely turning up the soil with one's boot would frequently disclose a layer of papyri."
Som de klassiskt bildade gentlemen de var, strävade Grenfell och Hunt i första hand efter att upptäcka nya litterära verk av antikens stora mästare. De visste till exempel att Aristoteles konstitution för staden Aten upptäckts på ett egyptiskt papyrusdokument år 1890. Deras mödor bar snart frukt. Över 70 procent av i dag kända grekiska dramer och andra litterära alster nedtecknade på papyrus härrör från sophögen i Oxyrhyncos. Det gnostiska Tomasevangeliet som fått en renässans i vår tids kiosklitteratur hörde till sensationerna. Där fanns också många av de klassiska dramerna nedtecknade i versioner som sannolikt har mer med originalen att göra än med de medeltida handskrifter som dittills använts som källor.
Dessutom upptäcktes en rad nya dittills okända verk: dikter av Pindaros, Sapfo och Alkaios, liksom längre prosatexter av Alkman, Ibycus och Korinna identifierades i den första stora skörden. Här återfanns för första gången två av de stora tragödernas verk - Hypsipyle av Euripides och merparten av Ichneutae (Spårhundarna) av Sofokles. (Det senare utgjorde en genial inspirationskälla för den brittiske 1980-talsdramatikern Tony Harrisons teaterpjäs The trackers of Oxyrhyncos som levandegjorde Grenfells och Hunts insatser för en bredare allmänhet.)
I Oxyrhyncos återfanns de äldsta och mest detaljerade diagrammen från Euklides Elementen, liksom det stora historiska verk som går under namnet Hellenica Oxyrhynchia som på mer eller mindre goda grunder brukar tillskrivas Crappitus. Satyrus biografi över Euripides liksom en epitom över Livius förlorade verk tillhör den lilla del av papyrusarken som inskriberats med latinsk text.
Men den grekiske dramatiker som framför allt räddades till eftervärlden var Menandros. Förvisso hade hans namn överlevt tidens tand. Han var en av de få av antikens författare som bidrog till Nya testamentet. När Paulus i 1:a Korintierbrevet 15:33 utbrister "Dåligt umgänge fördärvar goda seder", citerar han Menandros.
Och vem har inte hört det trösterika uttrycket "Den gudarna älskar dör ung". Som komediförfattare var han emellertid år 1900 helt prisgiven åt Lethes strömmar. Oxyrhyncosskatten frambragte flera av hans största verk som Epitepontes (Skiljedomen), Misoumenos (Mannen hon hatade), Dis Exapaton, Karchedonius och Kolax (Smickraren).
Under utgrävningens första dag hittade Hunt ett dokument med blott några få läsbara rader, som innehåller det ovanliga ordet "grand". Som den lärda klassiker han var associerade Hunt vad han läste till Matteusevangeliets "grandet i din broders öga". Men ordalydelsen i övrigt skilde sig signifikant från den då gängse bibeltexten.
Det visade sig att dokumentet utgjorde en del av den äldsta nedtecknade sammanfattningen av Jesu ord. De båda britterna insåg det otroliga värdet av detta fynd och lät öka arbetstakten vid utgrävningen. "I proceeded to increase the number of workmen gradually up to 110", skriver Grenfell, "and as we moved over other parts of the site, the flow of papyri soon became a torrent which it was difficult to cope with ?".
Efter fem säsonger hade mer än en halv miljon papyrusdokument räddats åt eftervärlden. Efter grovsortering förpackades de i tomma tennlådor som innehållit kex från Huntley & Palmers (som utgjorde - och alltjämt utgör - ett måste för resenärer i Orienten). Dokumentskatten var tillräcklig för att hålla Grenfell och Hunt sysselsatta resten av deras liv, liksom den sysselsatt sex generationer forskare därefter. Den första volymen av katalogen Oxyrhyncus papyri utkom 1898 och förra året utkom den 62:a volymen. Ytterligare 40 volymer planeras för framtiden.
En forskare som ägnat mer än femtio år av sitt liv åt att katalogisera och översätta dokumenten är Peter Parsons vid Christ Church i Oxford som under min egen tid i Oxford efterträdde den legendariske Sir Hugh Lloyd Jones som kunglig professor i grekiska. Parsons har nyligen utgett en mästerlig bok som bär titeln City of the sharp-nosed fish (Wiedenfeld & Nicholson 2007). Parsons har koncentrerat sig på de 90 procent av Oxyrhyncosdokumenten som berör det dagliga livet i staden och lyckas ge en välformulerad, underfundig och framför allt levande bild av livet i en stad under ptolemaeisk och romersk tid.
Han beskriver dokumentskatten som "a time capsule of very special kind. Pompei preserves a snapshot of Roman life, as it was on one catastrophic day, the buildings and bodies of those who lived there. Oxyrhyncus offers the converse; not bodies or buildings, but a paper trail of a whole culture". Här återfinns enklare krior, köpebrev och lagfarter, testamenten och kontrakt, skattsedlar och regeringsdekret, privatbrev, inköpslistor och hushållsräkenskaper. Ett pikant fynd är ett fragment från Tomasevangeliet som använts som kladdpapper för att upprätta en hushållsbudget.
Parsons levandegör genom dokumentberget stadens biodlare, skeppsbyggare, färgare, åsneförare, vävare och vinhandlare. Här och där - men inte alltid - kan man rekonstruera också större skeenden. Sålunda kastar Parsons genom att studera den plötsliga prisökningen på åsnetransporter nytt ljus över den sönderfallande romerska ekonomin. Emellertid är det endast här och där som dokumenten avslöjar något om innevånarnas själsliv. En liten pojke vid namn Theon skriver till sina föräldrar "Om jag inte får följa med till Alexandria vägrar jag att äta eller dricka - så det så ?" En annan brevskrivare vid namn Akulas skriver från Alexandria hur han saknar sin hundvalp - Soteris - och oroar sig för henne eftersom "hon nu måste vara ensam på landet".
Andra brev beklagar skattetrycket och framför allt arvsskatterna. Särskilt intressanta är de brevskrivare som oroar sig över den tidens religiösa fanatiker som på 400-talet drog från stad till stad som en lynchmobb, ständigt redo att riva statyer och tempel och hänga sina religiösa kontrahenter i närmaste träd. Dessa fanatiker återfanns framför allt inom den koptiska kyrkan "that black robed tribe who eat more than elephants, sweeping across the country like a river in spate ravaging the temples".
En episod som förtjänar lyftas fram är den romerske prinsen Germanicus besök i Alexandria år 19 e Kr. Enligt ett av Oxyrhyncosdokumenten fick han ett entusiastiskt mottagande. Han hann inte mer än börja sitt tal "Jag kommer på uppdrag av min Far ?" förrän han blev avbruten av applåder och leverop. Dokumentet beskriver hur Germanicus förgäves söker hyssja ned publiken, då han är trött efter resan och har svårt att höja rösten. Germanicus talar till folket om hur han saknar sin adoptivfar, kejsar Tiberius och sin "granny" kejsarinnan Livia.
Han hyllar också Alexandriaborna för deras vackra stad. Emellertid talar ett annat dokument om ett edikt från prinsen till stadens innevånare att upphöra med att hylla honom som en gud. I annat fall skall han visa sitt missnöje genom att återvända till Rom. I allt väsentligt visar Oxyrhyncosdokumenten Germanicus från dennes sympatiska sida. Bilden skiljer sig från den som den romerske skriftställaren Tacitus förmedlat.
Enligt denne var Germanicus uppträdande i Alexandria blott en ursäkt för att göra en sightseeing- och nöjesresa till Egypten. Tacitus beskriver också hur Germanicus fick en skrapa av kejsaren för att han klätt sig i grekisk dräkt under ett statsbesök, och till yttermera visso besökt Egypten utan regeringens formella tillstånd. Onekligen en tankeväckande inblick i kejsarfamiljens inre motsättningar.
Så jobbar vi med nyheter