Hennes plan landar tidigare än beräknat på Arlanda. Och jo, resan från Malmö har gått bra, bortsett från den skitsura passageraren som inte lyssnade till vad kabinpersonalen sa och började gnälla högljutt när hon inte hittade sitt handbagage.
– Man ska baske mig lyssna på kabinpersonalen och göra som de säger, säger Maria Küchen.
Hon är bestämd på den punkten.
Och det har sin förklaring. Under de senaste åren har hon passionerat levt i flygets värld. Hennes research till boken ”Att flyga” är grundlig. Hon har flugit Airbus i proffssimulator, svävat i luftballong, segelflugit, bott på flyghotellet vid Arlanda, hanterat spakarna i en Cessna och hängt med piloter, kabinpersonal, mekaniker och bagagelastare.
Hon konstaterar att det vi gör på en flygplats, i planen, i cockpiten och i kabinen liknar religiösa ritualer.
– Riterna följer alltid en viss ordning precis som under en gudstjänst. Det vi gör i ett plan är väldigt rituellt. Vi står i kö för att gå ombord, spänner fast säkerhetsbältet när vi hittat vår plats och tittar på kabinpersonalens demonstration. Likadant är det på flight deck, där uttrycks riterna alltid likadant gång från gång, säger hon och tillägger:
– Riterna behövs när vi ska närma oss det omöjliga. Att flyga är att tänja gränserna mot något som vi egentligen inte kan göra. När vi flyger får vi en erfarenhet av att det finns något större som vi inte kan nå eller ta på. Det är analogt med kärleken. För mig är det flygets mystik.
Att som markbunden människa plötsligt bli buren av luften är en helig känsla för Maria Küchen. I sin bok blandar hon friskt flygandets olika dimensioner. Som den poet hon är skildrar hon sina existentiella reflektioner, men värjer sig inte för fakta som matematiska formler för glidtal, aerodynamik, flygplansmodeller eller hur afrikanska länder storsatsar på kvinnliga piloter.
Insikterna hon fått har gjort henne tillitsfull. Hon litar på flygpersonalens kompetens trots att deras misstag ovan jord kan vara skillnaden mellan liv och död.
– Flygrädsla hänger i mångt och mycket ihop med känslan av maktlöshet. Till det kommer krocken i kroppen mellan vanmakt och frihet, säger hon som vet att luftgropar är helt normala och att trafikplan kan glidflyga 15 mil ifall motorerna lägger av.
Men som nybliven förälder fick hon – liksom många andra småbarnsföräldrar – flygrädsla i bonus. Det där att vara oersättlig för en liten individ ger en insikt om vad ens egen död kan innebära för en annan människa.
Fast det var mer än skrivandet som botade hennes flygrädsla. När hon bodde intill inrikesflygplatsen i Reykjavik såg hon dagligen plan landa och starta utan problem och insåg att den flygplatsen bara var en av tusentals små flygplatser i världen. Tillgången på flygplan framstod som hisnande i förhållande till antalet olyckor.
Det är som om flyget förföljt henne genom livet. Hennes första barndomsminne i fyra-, femårsåldern var segelflygplanen i Falköping. Hon minns hur underligt det var att de var helt tysta. När familjen flyttade till Svartbäcken i Uppsala var hon åtta år och blev nästan granne med flygfältet Ärna. Där kändes doften av oförbränd flygfotogen och hon tillbringade sin tid så nära Ärna som möjligt för att se stridsplanen Draken och Viggen. I takt med att flygplansmodellerna utvecklades mognade också Maria och kom in i puberteten.
– Att se stridsplanen starta var verkligen en sexuell upplevelse, speciellt i jämförelse med de oskuldsfulla segelflygplanen i Falköping.
Maria Küchen är full av flyghistorier, som när hon hade flyttat till Stockholm och en dag upptäckte att tyg vällde in på balkongen. Det var en varmluftsballong som tappat höjd. Eller hur hon som åskådare upplevde när ett JAS-plan störtade i Stockholm vid en flyguppvisning.
Hon har aldrig upplevt skrivkramp och sedan debuten i Uppsala har hon skrivit ett 30-tal böcker. Mest poesi och skönlitterärt. Men nu, efter att för första gången skrivit sakprosa, har hon hamnat i ett författardilemma.
– Den här boken har varit så rolig att jobba med att jag vet inte vad jag ska skriva nästa gång för att toppa upplevelsen, säger Maria Küchen.
Kanske blir det något om rymden. Hon tystnar och vilar i tanken. Men först ska hon till Sigtuna och hålla skrivarkursen: ”Att skriva sin själ".