Man kan lugnt säga att filmauteuren Ulrich Seidl inte väjer för det drastiska. Snarare är det dit han söker sig i sitt filmande. Inte minst gäller det hans senaste, ”Källaren”. För en österrikare måste det vara dubbelt så provocerande att välja den titeln, och ämnet. För omvärlden så är ju den österrikiska källaren starkt förknippad med Josef Fritzl som höll sin dotter inspärrad i över 20 år under ständiga övergrepp. Fast glöm det här.
Seidl har sagt i en intervju att man i hans hemland förknippas källaren med ett slags frihet. Här kan man gömma sina skamligheter och bara vara sig själv. Även om man nu för tiden oftast väljer bort att ha källare på nya villabyggen – inte minst med tanke på alla problem med fuktskador där – så finns det ju även här olika ”mancaves” i de nedre regionerna. Minns bara vurmen för gillestugor på 70-talet.
Seidl har gjort ett antal dokumentärfilmer tidigare, ungefär lika många som de kontroversiella spelfilmerna. Här har han fått ett antal vanliga medborgare att öppna sina källare och tillika mer eller mindre hemliga liv. Emellanåt kan man verkligen fråga sig om han tänkt över huvud taget på den journalistiska etiken med att inte hänga ut människor som inte vet vad de ger sig in på. För här är de verkligen i flera fall utlämnade.
Det hela är gjort ungefär som en film av Roy Andersson, fast på riktigt. Oftast är det en fast kamera som filmar objekten mitt på, långt ifrån något gyllene snitt, i ett slags tablå. Seidl är duktig på att få färg, form och originella kompositioner att bli en helhet. Det är fascinerande och smått outhärdligt emellanåt.
Vi möter gubbarna i skytteföreningen som vädrad unkna fördomar med varandra och tränar för att möta en ”terroristcell”, den inbitne storviltjägaren, mannen som har ett eget hyllningsmuseum till Adolf Hitler, pensionären som leker med dockor, den avhoppade försäljaren som tar emot sexkunder, paret som lever ut en extrem sadomasochism – långt från den softade ”Fifty Shades” – och ett antal till.
Genomgående kan man säga att människorna framträder med sina dolda sidor med acceptans och stolthet. Seidl måste verkligen ha vunnit deras förtroende. Han borde ha förvaltat det ännu bättre. Jag tycker att de blir alltför skyddslösa. Samtidigt så gör Seidl att mycket blir avdramatiserat och vardagligt, tillåtande. Så länge man inte skadar någon, så ok!
Samtidigt infinner sig frågan under filmen. Vad vill han? Men det är kanske just bara att vädra så försvinner unkenheten och rädslan. Vi bär alla på hemligheter och ingen är bättre eller sämre för det.