Dream Theater är sig lika

Om ett band släpper ett självbetitlat album så här långt in i karriären borde man förvänta sig en rejäl omstöpning. Om det inte handlade om Dream Theater förstås. Nye trummisen, den ruggige Mike Mangini, har fått sätta mer spår än på senaste given, visst – men soundet är förstås intakt. Ett gäng låtar är arketypiskt bra och svindlande intrikata, en del andra dras med lite för mycket slätkindat lull (också det rätt typiskt). Allt är med andra ord som vanligt. Trots allt.