Drömprojektet handlar om Uppsala
En hammare och en rulle tejp symboliserar dramaturgen Marie Persson Hedenius arbete.
Foto: Fotograf saknas!
- Att skÀrskÄda, vrida och vÀnda pÄ ett material, att se vad som verkligen stÄr, Àr förstÄs lika viktigt, sÀger hon.
Vi sitter i hennes kontor pÄ Uppsala Stadsteater. Det lilla rummet kÀnns inte alls sÀrskilt teatralt. Det kunde lika gÀrna tillhöra en journalist, en landstingsadministratör, en studierektor. DÀr finns skrivbord, hyllor med böcker och pÀrmar, dator.
Men ur ett fack plockar Marie Persson Hedenius fram en hög kuvert och berÀttar att de innehÄller pjÀser och pjÀsidéer som mÀnniskor frÄn hela landet har skickat i hopp om att just deras text skall bli uppförd pÄ Stadsteatern.
- HÀr finns ocksÄ material frÄn personer i Uppsala, sÀger hon.
Men tyvÀrr, chansen att texten just du skickade in, skall spelas upp pÄ Stadsteaterns tiljor, Àr mycket liten Àven om Marie lÀser alla texterna. Skulle hon hitta ett manus lÀmpligt att bearbeta, hör hon av sig.
Hennes arbete handlar förstÄs inte mest om insÀnda amatörverk, utan huvudsakligen om etablerade dramatikers texter.
- Jag lÀser nyskrivet frÄn hela vÀrlden och klassiker. Att hÄlla sig å jour Àr ett evighetsjobb.
Inte ens Strindberg gÄr fri frÄn bearbetning om sÄ krÀvs för en ny uppsÀttning av ett vÀlkÀnt och mÄnga gÄnger spelat stycke.
- Det som sÀgs mÄste leda till det som görs, sÀger hon.
En del av hennes arbete gÄr ut pÄ att samtala med dramatiker medan de arbetar med den text som skall bli pjÀs.
- Jag lyssnar pÄ dramatikerns text och ger synpunkter, som hjÀlper dramatikern att skriva den berÀttelse han/hon Àr ute efter att berÀtta.
- Jag kanske hör nÄgot annat Àn vad dramatikern och regissören gör. Av tvÄ sÀtt att lÀsa en pjÀs, kan det bli ett tredje. Ett som vÀxer fram ur samtalet nÀr vi möts.
- Jag upptÀcker stÀndigt nya saker om hur och vad man kan berÀtta pÄ scenen.
Marie Persson Hedenius stoppar tillbaka högen med insÀnda manus i bokhyllan och sÀger att hon har ett drömprojekt som handlar om Uppsala.
- Jag skulle vilja att vi gjorde dokumentÀrteater. Att vi intervjuade mÀnniskor i ett bostadsomrÄde per Är om hur de kommit hit och vad de tÀnker om livet. PÄ scenen skulle det bli som ett collage, inte den stora gestaltande berÀttelsen.
Snarare de mÄnga replikerna, funderingarna och reflektionerna ganska "torrt" framförda, sÀger hon.
I de tidiga tonÄren hemma i Arlöv, mellan Malmö och Lund, ville Marie bli skÄdespelare.
- Men jag var tveksam eftersom jag var blyg. Det avgörande ögonblicket, nÀr jag förstod att jag inte skulle bli skÄdespelare, var nÀr jag lÀste om intagningsproven till Teaterhögskolan i Malmö. Ett improvisationstest ingick. Man skulle vara "lysmask i gullregn". Jag kunde över huvud taget inte tÀnka ut hur man skulle kunna gestalta en lysmask, sÄ det fick vara.
Intresset för teater kom sig av att Marie ofta följde med mamma och pappa pÄ balett, opera och operett i Malmö.
- Men dramatisk teater var ingenting för arbetarklassen. Pappa jobbade inom SJ, mamma inom televerket. Vi var vÀl pÄ grÀnsen mellan socialgrupp tvÄ och tre. Operett var det stora för mamma och pappa. Fast ett av mina största minnen frÄn min uppvÀxt Àr faktiskt Verdis opera Rigoletto.
Opera och balett som folklig kultur, men inte teater?... VÄrt samtal avstannar ett par sekunder innan vi tar ett gemensamt hopp över frÄgetecknet och Äter landar i tonÄringen Maries sceniska intresse.
- Jag fascinerades av det gestaltande rummet, DÀr fanns en annan vÀrld som jag kunde gÄ in i. Jag hade en kÀnsla av att det vardagliga inte rÀckte till, att det fanns nÄgot större, nÄgot mer komplext.
Den vÀrlden fann hon ocksÄ i litteraturen.
- Det var bara jag som lÀste i min familj. Jag fick böcker nÀr jag fyllde Är och jag lÄnade pÄ biblioteket. Jag lÀste mycket politisk litteratur, var nÄgon sorts sladdbarn i FNL-rörelsen. Skönlitteratur lÀste jag ocksÄ, klassiker och kiosklitteratur i en salig blandning. Och biografier om kompositörer.
NÀr Marie var 14 Är gick hon en gÄng i veckan pÄ Teater 23:s workshop i Malmö, dÀr hon ocksÄ fick kontakt med Bruksteatern. Kontakten med den fria teaterns vÀrld bibehöll hon genom Ären.
Efter studenten lÀste hon religionsvetenskap, naturvetenskaplig orientering och drama-teater-film vid Lunds universitet. Och fick jobb pÄ Bruksteatern.
- Jag var dÀr i fyra Är och kom i kontakt med alla delar av teaterarbetet, som man gör i en fri grupp. Det var en lycka! Jag diskuterade repertoar, stÀdade toa, bryggde kaffe till publiken och satt med och pÄverkade repetitionerna. Allt!
Förutom teaterintresset hade den unga Marie ett starkt intresse för samhÀllsfrÄgor och sociologi. Efter de fyra Ären pÄ Bruksteatern lÀste hon dÀrför sociologi. Men till slut blev det ÀndÄ teatern som drog mest och hon gick dramaturgutbildning pÄ Dramatiska institutet i Stockholm.
Tre Är pÄ Folkteatern i Göteborg följdes av lika mÄnga Är vid Regionteatern Blekinge-Kronoberg. DÀrifrÄn kom hon 1997 till Uppsala Stadsteater.
Bitterfittan, sÀger vi i munnen pÄ varandra. Romanen blev pjÀs i hÀnderna pÄ Marie Persson Hedenius.
Vad gjorde hon egentligen med Maria Svelands bok?
- En monolog. Det kÀnde jag att det mÄste bli. Jag valde helt enkelt de delar i texten som jag tyckte var kul. Bitterfittan Àr en roman om en existentiell kris, dÀr 30-Äringar kolliderar med verkligheten. För det mesta brukar sÄdana berÀttelser handla om ensamstÄende unga mÀn. Men hÀr ses tillvaron genom en smÄbarnsmammas ögon
En kvinnlig radiojournalist, suverĂ€n pĂ„ teknik, pratar "rakt ut" och spelar musik, bland annat barnvisor, och reflekterar kring sitt liv. Har giftermĂ„l och moderskap gjort henne till en bitterfitta. Ăr hon grundlurad av Erica Jong och Suzanne BrĂžgger? Lever hon i kvinnokampens backlash?
Boken och pjÀsen visade att jÀmstÀlldhetsdebatten fortfarande Àr aktuell.
Bokversionen av den omtalade irakiska bloggaren Riverbends blogg Bagdad Burning Àr i dag en pjÀs som spelas runt om i landet i riksteaterns regi. Bloggen/böckerna (tvÄ volymer) blev skÄdespel med hjÀlp av Marie Persson Hedenius hammare och tejp.
- Det var ett gigantiskt material att arbeta med! Att vÀlja texter ur den textmassan...
Riverbend började blogga 2003 och slutade 2006. Hennes blogg har lÀsts i hela vÀrlden, upprört, engagerat, varit en sorts 2000-talets Anne Franks dagbok on line.
-Vi tror att hon har flytt till Syrien. Vad som sedan hÀnt henne Àr inte allmÀnt kÀnt. Och det Àr bara hennes förlag som vet vem hon Àr.
Bagdad Burning visades pÄ Reginateatern i Uppsala 15 november i Är.
Marie Persson Hedenius bor i Stockholm och tÄgpendlar varje dag.
- Jag lÀser ofta manus pÄ tÄget. Vissa perioder Àr pendlandet min mest koncentrerade och ostörda arbetstid.
Arbetsdagarna rymmer mycket. ManuslÀsning, textskrivning, telefonsamtal med dramatiker, att sitta med vid repetitioner och se fÀrdiga förestÀllningar - och föra lÄngsiktiga repertoarsamtal med teaterchefen, Linus Tunström.
- Nu diskuterar vi nÀsta spelÄrs repertoar.
SpÀnnande.
Vad kommer vi att fÄ se 2009?
- Det talar jag inte om. Kan inte avslöja ett dugg. Det gör Linus Tunström i vÄr.
FAKTA
Namn: Marie Persson Hedenius.
Ă lder: 51 Ă„r.
Familj: man och ett barn.
Bor: i söderförorten Axelsberg i Stockholm.
Utbildning och karriÀr: utbildad dramaturg vid Dramatiska institutet i Stockholm, har arbetat pÄ Folkteatern i Göteborg, Regionteatern Blekinge/Kronoberg, Stockholms stadsteater m fl. 1998-2000 huvudlÀrare i dramatik/dramaturgi vid Dramatiska institutet. Sedan 1997 dramaturg pÄ Uppsala Stadsteater.
Engagemang: ordförande i organisationen Assitej som arbetar med barn-och ungdomskultur i Asien och Afrika.
Namn: Marie Persson Hedenius.
Ă lder: 51 Ă„r.
Familj: man och ett barn.
Bor: i söderförorten Axelsberg i Stockholm.
Utbildning och karriÀr: utbildad dramaturg vid Dramatiska institutet i Stockholm, har arbetat pÄ Folkteatern i Göteborg, Regionteatern Blekinge/Kronoberg, Stockholms stadsteater m fl. 1998-2000 huvudlÀrare i dramatik/dramaturgi vid Dramatiska institutet. Sedan 1997 dramaturg pÄ Uppsala Stadsteater.
Engagemang: ordförande i organisationen Assitej som arbetar med barn-och ungdomskultur i Asien och Afrika.
SĂ„ jobbar vi med nyheter