En from jude äter inte skaldjur. Det står tydligt i Tredje Mosebok. Allt som har fenor och fjäll får man äta, men djur som lever i vatten och floder och saknar fenor och fjäll skall man sky som pesten. Kräftor är inte kosher.
I sin fina bok "Kaddish på motorcykel" berättar Leif Zern om pappa Simon, som i det svenska folkhemmet höll kosher så gott det gick. Han firade shabat, och han åt varken fläskkött eller räksoppa. Mamma Maja hjälpte till och diskade dubbelt, så att familjen kunde skilja de "mjölkiga" besticken och kastrullerna från de "köttiga". Mamma Maja höll kosher för kärlekens skull, hon hade konverterat till judendomen när hon gifte sig med Simon.
Men en dag om året, i augusti, frångick Simon sina vanor och åt - kräftor! Han inte bara sörplade kräftorna med öl och snaps, utan betade även burarna, plockade med egna händer fram de små svarta avgrundsandarna utan fjäll och fenor, och lät dem möta döden bland salt och dillkronor i stora syltgrytan.
Varför gjorde han det? Kapitlet om kräftkoket vid sjön Uttran söder om Stockholm är centralt i boken. I barnet Leifs ögon liknar det en helig rit, avlägset släkt med glada Pesach-måltider, där örtkryddat lamm och osyrat bröd spelar huvudrollen.
Kosher är ett tabu som ska hållas, en gräns mellan rent och orent, men det är också en etisk gräns. Att kunna reflektera över födan är en mänsklig egenskap, något som skiljer oss från de oskäliga djuren. Att inte kärleksfullt dela kräftorna med vännen Calle vid Uttran en augustidag om året, var otänkbart för den fromme Simon - lika otänkbart som att avstå från det osyrade brödet vid Pesach. Må vara att Simon dagen därpå kände i hårfästet att han nog hade syndat på kräftkalaset. Men att handla annorlunda hade varit en ännu större synd.
Hur många av oss hinner reflektera över födan så som Leif Zerns pappa gjorde? Nej, jag skämtar inte. Även om det är ett vansinnigt tjat om mat nuförtiden, så tror jag vi reflekterar för lite. I veckan införde skolorna i Nyköpings kommun en köttfri dag i veckan. Det fick lokala LRF att rusa ut och servera gratis hamburgare till de stackars barnen, och trassla in sig i förklaringar om hur flickorna blev snyggare av kött. LRF centralt fick rycka ut och ta avstånd. Vad lär vi av detta? Ja, om böndernas egen organisation spelar ut kött mot grönsaker är vi illa ute. LRF, som deltagit i utvecklingen mot storskalig mathantering, har en del att reflektera över.
Men visst har det blivit krångligt för oss alla att bjuda vännerna på middag. Potatis får de GI-troende att gå i taket. De kräver kött. Eller åtminstone räkor. Men inte övergödda jätteräkor från Thailand, för då blir KRAV-anhängarna vansinniga, med all rätt. Övergödda jätteräkor förstör mangroveträsken.
Halva gänget bantar, förstås, inklusive värdinnan, men om de räknar kalorier eller kolhydrater vet man aldrig. Eller om de räknar fett. Fettälskarna har släktingar i stenålderssekten, som gnager knotorna rena, men bojkottar spannmål och mjölkprodukter. En stressad småbarnsmor bekände nyss att hon slukade all litteratur om Slow Food - en sekt som tror på långkok - men själv matade hon ungarna med fabriksköttbullar med ketchup, och skämdes djupt.
Hon är i gott sällskap. TV-kockarna förökar sig som kaniner, vi blir stressade av antioxidanter och omega 3 - men vi blir allt färre som lagar mat.
I det Zernska hemmet var förhållandet till födan en del av religionen. I vår sekulära tid har själva maten blivit ersättare för religion, skapar nya tabun och startar religionskrig.
Man kan tappa aptiten för mindre.