Det här med uppföljare är alltid lite vanskligt. Jag menar – hur ofta är de efterföljande filmerna bättre än den första filmen? Inte ofta om man pratar om vanliga filmatiseringar men faktiskt inte allt för ovanligt i de tecknade sagornas värld.
Dumma mej 2 är en av dem som går på i samma anda som den första och är vare sig är bättre eller sämre än den första (trots haveriet med Al Pacino som hoppade av två månader innan premiären). Kritiken var extremt kluven till den första filmen och betygen växlade från bottennivå till riktigt höga. Gillade man inte den första så lär man alltså inte heller tycka om den här, och vice versa.
Tvåan är i det närmaste en spegelvänd version eller ja, ett slags motsats till den första filmen. I originalversionen var Gru den hårdhudade superskurken som var i full färd med att stjäla månen men som veknade då han fick tre föräldralösa flickor på halsen. Visserligen som medaktörer i hans illvilliga plan men med resultatet att Gru blev en godhjärtad familjefar som värnade de sina.
I den nya filmen har Gru sadlat om till (misslyckad) gelétillverkare och lever en högst ordinär familjetillvaro tillsammans med sina barn (och en ansenlig mängd minioner i husets källare).
Åtminstone i några minuter i filmens början – tills agenten Lucy Wilde lockar in Gru i ett antiskurkprojekt för att fånga den nya superskurken och en mera fartfylld tillvaro startar. Allt dessutom kryddat med enkla men effektfulla ingredienser av överbeskyddande pappa, kärleksbekymmer, skurkstreck och ett flitigt flörtande med James Bond-kulten. Men också med en rad skrattretande karikatyrer som vi vuxna allt för väl känner igen och ett gäng minioner för de allra yngsta eller snarare för de med en fäbless för slapsticks och grovkornig prutthumor.
En humor som manusförfattarna har bestämt sig för att nästa år ta till ”högre höjder” med en egen film om minionerna.