Dungen mildare än vanligt

FOLKPOP/ROCK. Till en början känns det som att Dungen blivit lite … gles. De frodiga utflykterna med vildvuxna gitarrer, bergtagna trummor och trippad sång får hålla igen till förmån för försiktigt utmejslade popsnickerier där skärvor av nostalgiska återblickar blänker till Gustav Ejstes väna röst. Efterhand förstår man bättre: det lilla handklappet i Min enda vän svävar på en förförande bädd av flöjt, piano och eftertänksamhet; Anna Järvinens skira röst passar perfekt i tredje spåret Brallor; titellåten Skit i allt är en fullkomligt osannolikt skön progghit med fin fotvidd.
Det är så man bör ta sig an Dungen, som ett band man håller nära hjärtat och lyssnar extra noga. Särskilt när de låter lite mindre än vanligt.