När Paul Simon släppte sitt skilsmässoalbum "Still Crazy After All These Years" 1975 skrev rockkritikern Paul Nelson i The Rolling Stone att Simon återigen hamnade i skuggan av Bob Dylan. Dylan släppte samma år det gränslöst vackra albumet "Blood on the Tracks". Enligt Nelson bar Simons album på en "Blood on The Tracks", men det kom inte fullt till uttryck. Dylan får dig att känna det, medan Simon – för övertänkande för sitt eget bästa – får dig att tro att du känner det, skrev Nelson. Vilket enligt honom var en avgörande skillnad. Jag kan bara hålla med, och jag återkommer till exemplet.
När jag läser Helena Granströms tankeväckande text i Expressen (26/7–2019) om Michel Houellebecqs författarskap, börjar jag tänka på dikotomin kropp-själ. Artikeln belyser något signifikativt för vår tid: separationen mellan kropp och själ. Och motsättningen mellan erotik och ömhet. Genom Michel Houellebecq visar hon övertygande hur verklig kärlek inte bör gå genom själslig kontakt utan genom kroppslig. Men Granström förutsätter i sin text likväl en dikotomi mellan kropp och själ; ett seglivat påfund som tycks hänga med sedan Descartes.
Och finns det inte verkliga faror med denna separatistiska syn? Jag menar, om vi ser det som att vi ena stunden bara är kroppar och andra stunden bara intellekt, vad gör det med oss? Om vi till exempel särskiljer aggressionsutbrott från resonerande tankeverksamhet? Det är givetvis inte något jag läser in i Granströms läsning av Houellebecq. Jag talar här om en bredare syn på kropp och intellekt i samhället. Riskerar vi inte att genom att separera känsla från förnuft implicit berättiga till exempel våldshandlingar? Vi säger att personen "inte tänkte klart". I samma stund smutskastar och nedvärderar vi också kroppen och känslolivet. Vårt sätt att hantera känslor är att beskära dem från intellektet, vi stuvar undan allt det där emotionella i en mörk vrå och ser det som något utanför oss själva. Något som tillhör kroppen; denna mörka kontinent.
I tider då förnuftet höjs till skyarna och vi rationaliserar sönder oss själva är det som att de två polerna (om vi ska prata om poler) glider allt längre ifrån varandra. Vi både impulsshoppar och sopsorterar. Men tänk om vi skulle ha en mer enhetlig syn på kropp och själ i samhället? Låta kroppen befruktas av intellektet och omvänt, som Granström skriver? Först då kan vi få en djupare förståelse om oss själva. Och kropp och själ går väl i varandra? Vi tänker och känner samtidigt. Det utgör en deterministisk fälla att tänka annorlunda, att kroppen agerar autonomt och måste kontrolleras. Upphetsning börjar ju som sagt i hjärnan. Jag har inga svar utan bara funderar. Kanske skulle vi kunna hitta en annan berättelse om oss själva som människor – väsenskild från den värld av dubbelmoral i vilken vi går mot vår egen undergång.
Det är som med konst. Den känslostyrda konsten riskerar att bli vulgär, den idédrivna intetsägande, medan den konst som förenar tanke och känsla har potential att bli något bortom denna värld, för att låta sakral. Och för att återkoppla till Dylan. "Blood on the Tracks" är ett album som trollbinder mig varje gång jag lyssnar på det medan "Still Crazy After All These Years" lämnar mig oberörd. Jag tror det beror på att Dylan har förmågan att förankra sitt intellekt i känsla. Vi kanske kan inspireras av hans exempel och börja se på kropp och själ med andra ögon.