Frans G Bengtsson anmärkte en gång att han vägrade att läsa litteratur om ämnet ”vi lever i en brytningstid”. Den boksynte essäisten Bengtsson skulle ha fått skynda blundande förbi alla vår tids böcker som handlar om bokens död, cyberframtiden och informationsflödets sköna nya värld. Men han kanske skulle haft fel när han valde bort framställningar som kan likna ett evinnerligt tal om brytningstid i böckernas värld. Ser man närmare efter på resonemangen i många av de här böckerna, säger de nämligen något annat. Vi lever kanske i en brytningstid. Men ännu mer lever vi en ombrytningstid.
Ombrytning är att göra sidor färdiga till en tryckt produkt, alltså slutlig layout. Och hur ofta boken än har förklarats död, frodas ombrytningen sannerligen i det tryckta ordets värld. Digitala hjälpmedel för skrivande, tryckning och distribution gör det billigare och enklare än någonsin att publicera tryckta böcker, också i små upplagor. Och med ny teknik för behovstryck, ”print on demand”, förlängs bokens liv, samtidigt som sedan länge utgångna titlar kan återupplivas. Digitaliseringens paradox är att bokberget bara blir allt större. Digitala filer lever på internet, men blir också tryckta böcker, gamla böcker blir digitala filer som i sin tur kan bli nya böcker. Framöver skymtar en bokvärldens Spotify eller Youtube.
Jämte detta sker en annan utveckling, den där allt mer material föds digitalt, digitaliseras och förmedlas via datornätverk. Det är en mångmedial skriftvärld där den tryckta boken utmanas av Twitterromaner, sociala medier och hörböcker, för att inte tala om alternativ som dataspel. Listan kan förlängas tills den tryckfärg som går åt motsvarar den för ordet ”brytningstid” i plakatstil.
Sådana processer är bakgrunden till en ny essäsamling av Robert Darnton, The case for books: past, present and future. Artiklarna har publicerats under en följd av år, många i New York Review of Books. Bland ämnena finns Googles massdigitalisering av tryckt litteratur (och den efterföljande debatten kring upphovsrätt och tillgänglighet), e-bokens struktur och roll, läsningens förändring, ”open access” och bibliotekens uppgift i den digitala världen. Bidragen är inte alltid integrerade med varandra och bisaker får ibland skymma huvudsaker, säkert beroende på att uppsatserna har skrivits mitt inne i en utveckling vars
huvuddrag Darnton inte riktigt kan överblicka. Men samtidigt ger själva krängningarna en uppfattning om hur snabb och spännande utvecklingen har varit för bokvärlden.
I den nya boken skriver Darnton inte bara som historiker, utan också som aktör. Sedan ett antal år är han nämligen ledare för Harvards universitetsbibliotek. Uppdraget är inte ett renodlat bibliotekariearbete – tvärtom förväntas Darnton fortsätta sin forskning och undervisning som professor, medan bibliotekarier inom professionen leder den reguljära verksamheten. Hans uppdrag är att arbeta med långsiktiga, strategiska frågor.
En sådan fråga hade han redan ägnat sig åt när biblioteket värvade honom, skapandet av en serie e-böcker som kom att kallas Gutenberg-e. Den rymmer avhandlingar i ämnet historia, som sållats fram av en prisjury. I USA disputerar forskarna som bekant på avhandlingar i manuskript, inte i tryckt form, och syftet med Gutenberg-e var att uppmuntra doktorander att bearbeta sina vetenskapliga råmanuskript till en form som är läsbar och läsvärd för en bredare akademisk publik. Ett särskilt problem för amerikanska humanister har varit att den akademiska bokmarknaden har drabbats av överutgivning och fallande upplagor. Förlagen blir därför allt mer försiktiga i sina utgivningsbeslut, något som drabbar forskarnas möjligheter att meritera sig i tryck. Kunde e-boken vara lösningen? frågade sig Darnton vid slutet av nittiotalet.
Inom Gutenberg-e trycks den omarbetade versionen av avhandlingen i en begränsad upplaga, men görs framför allt tillgänglig via internet. Där kan den förses med interna och externa länkar. Som Darnton påpekar, kan en e-bok tänkas som skiktad i flera nivåer. Han beskriver den som en pyramid. I toppen finns en populärvetenskaplig sammanfattning av huvudresultaten, skriven ungefär som en essä eller tidningsartikel. Under den finns något som motsvarar en monografi i bokform, en lång, löpande framställning med referenser. I skikt längre ner finns i fulltext dels den forskning man hänvisar till, dels det källmaterial man har åberopat: manuskript, brev, officiella skrivelser, lagtexter, skönlitterära verk, avbildningar av konstverk etcetera. (Det ska sägas att denna vision knappast uppfylldes av Gutenberg-e, där utformningen grafiskt och kognitivt ligger nära en normal tryckt bok.)
Vad gäller kostnaden erkänner Darnton frankt hur naiv han först var gällande e-böcker – han trodde att de skulle spara pengar i jämförelse med att trycka böcker. Projektet blev tvärtom dyrt, men kunde ordnas ekonomiskt genom ett större forskningsanslag. Författarna fick också medel som lät dem avsätta tid för omarbetningen av det ursprungliga manuskriptet.
Prestigen för böckerna är den fråga som Darnton ägnade störst omtanke. Genom att de utgivna titlarna valdes av en jury och prisbelönades, fick de automatiskt en kvalitetsutmärkelse. Utgivningen sköttes av ett renommerat förlag, Columbia University Press, som såg till att tryckta exemplar skickas ut till recensenter (utan tryckta exemplar ville få författare ställa upp i tävlingen, och ännu färre recensenter ägna tid åt framställningarna). Mellan raderna i Darntons essä skymtar det problem som få entusiaster för e-publicering brukar erkänna fullt ut. En väsentlig del av ett publicerande är att bli uppmärksammad i en kritisk offentlighet, en offentlighet som bygger på en serie urval – i antagning av bokmanuskript, i bedömning av vilka som ska recenseras. Den bok som inte underkastats en urvalsprocess vid utgivningen, tenderar att väljas bort av recensenterna. Det är samma sociala mekanismer som gör att en konsertgitarrist kan ta inträde, men inte en gatumusikant.
I USA lever den tryckta boken nu i en värld där det mesta potentiellt kan finnas on-line – nämligen genom Googles massdigitalisering av bokbeståendet hos ett antal amerikanska bibliotek. Som Darnton påpekar innebär detta en demokratisk risk eftersom Google när som helst kan börja ta bra betalt för tjänsten. Själv har han drivit frågor om open access (fritt tillträde), alltså gratis tillgängliggörande av forskning via internet. Under hans tid på Harvard infördes ett system för detta. Det är på en gång allomfattande och frivilligt – allt läggs ut i open access om inte forskaren avböjer (då ges automatiskt dispens).
Denna form av open access är ett sätt att minska bibliotekens kostnader. Vissa vetenskapliga tidskrifter kan kosta över hundratusen kronor per år, vilket äter ur bibliotekens inköpsanslag.
Att forskarna helst söker sig till prestigetidskrifterna har förstås en inre vetenskaplig logik (de vill publicera sig på de ställen som anses vara de bästa). Men utvecklingen drivs också på rent forskningsadministrativt. De utvärderingar av forskningens och forskarnas kvalitet som genomförs – och som blir alltmer styrande för medelstilldelning – tar ofta fasta just på ytligt mätbara data som antal publiceringar i prestigetidskrifterna. Det driver obönhörligt fram en inflationsprocess. Ju större vetenskapligt värde en tidskrift tillmäts, desto högre pris kan den ta ut.
Open access är förstås en utmärkt möjlighet för universitet och forskare (sedan mitten av nittiotalet har jag varit med om att bygga sådana system, och använder gärna kanalen själv), men också en som kräver reflexion. Harvards system med frivillighet ter sig för mig som det enda rimliga. I Sverige har utvecklingen dock drivits längre. Vetenskapsrådet meddelade för några månader sedan att de kräver publicering via open access av sina forskare. Vilket innebär att unga forskare i praktiken sätts i en utpressningssituation: lämna över dina forskningsresultat gratis, eller förlora ditt anslag. Jag undrar vad Författarförbundet skulle säga om utdelarna av statliga författarstipendier resonerade likadant.
Vetenskapsrådets system har vissa begränsningar (det gäller inte material i bokform, publiceringen kan dröja sex månader), men innebär i praktiken att viktiga delar av det så kallade lärarundantaget inom universiteten sätts ur spel – den praxis som innebär att forskare behåller rätten till sina forskningsresultat. Ett argument för Vetenskapsrådets linje kunde vara att forskning som finansieras av allmänna medel också bör göras gratis tillgänglig för allmänheten. Den som accepterar det argumentet, godtar i så fall också att hans eller hennes forskning inom ordinarie tjänst undantas från vanlig upphovsrätt. Och ett system som är rättvist i den meningen att det är neutralt, måste sedan tillämpa samma resonemang på patenträtten. Därmed fråntas forskarna äganderätten till uppfinningar baserade på forskning inom tjänst.
Vetenskapsrådets beslut riskerar att verka särskilt förödande för en del humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Den publiceras inte sällan i böcker avsedda för den ordinarie bokmarknaden, vilket innebär att resultaten uppmärksammas och debatteras i den offentliga debatten – ämnenas samhällsnytta ligger ofta just i den offentligheten. Inte sällan bygger sådana böcker på vetenskapliga artiklar, som alltså i framtiden delas ut gratis via internet. Frågan är hur pigga reguljära förlag blir på att ge ut vetenskapliga böcker om underlaget redan finns fritt tillgängligt. Paradoxalt nog kan open access alltså medföra att humaniora och samhällsvetenskap drivs tillbaka in i ett inomvetenskapligt reservat, en verksamhet där forskare skriver för varandra, snarare än för allmänheten.
Robert Darnton tar naturligtvis inte upp dessa frågor, men att de väcks under läsningen av hans bok visar hur dagsaktuell den är.
Johan Svedjedal är professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet.