Han är ett utmärkt pr-geni, danske Lars von Trier och har varit det från start, även om det ibland verkar som om han är sin egen värste fiende. Hans förra film, Antichrist, orsakade ett stort rabalder vid visningen i Cannes den också, liksom Melancholia har gjort i år. Eller rättare sagt, denna gång var det främst hans uttalanden på presskonferensen som egentligen inte har med filmen att göra. Möjligen hade han kanske fått priset för bästa film annars, med brasklappen att jag inte har sett vinnarfilmen Tree of life. Kirsten Dunst fick dock ett välförtjänt pris för bästa kvinnliga skådespelarprestation.
Filmen utspelas i två akter, med systrarnas namn som var sin rubrik.
Liksom i Antichrist har Melancholia ett dramatiskt preludium där von Trier kombinerar hisnande vackra bilder i slow motion, kombinerade med klassisk musik. Till Richard Wagners storslagna musik ur Tristan och Isolde visas en drygt tio minuter lång sekvens med sköna och stundtals skräckfyllda bilder, ofta gjorda i en teknik som för tanken till ett slags stop-motion. Det är mycket effektfullt och dramatiskt, på gränsen till kitsch; som det också brukar vara i hans filmer, även om han som vanligt lyckas hålla sig på rätt sida.
I nästa scen sitter ett brudpar på väg till festen i en lång limousine som fåfängt försöker ta sig uppför en slingrande stig. Plötsligt är det snudd på slapstick i typiskt nordisk komediformat. Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård ser ut att trivas för fullt och tonen är ljus. . .
Komedin fortsätter i en mer svärtad form in på bröllopsfesten där mer eller mindre krumeluriga släktingar uppenbarar sig, man kommer direkt att tänka på en annan dansk regissör, Tomas Vinterberg och dennes film Festen. Scenerna mellan brudens skilda föräldrar (mycket bra spelade av Charlotte Rampling och John Hurt) inrymmer allt av svart komik och bitande etter efter som man förstår många års strider. Överhuvudtaget börjar en obehaglig känsla växa sig allt starkare.
Det som fascinerar mest med von Triers filmer är att man aldrig vet vad som ska hända. Han kan ta berättelsen i vilken riktning som helst och valet denna är gång är minst lika överraskande som vanlig. Det gör att det blir en stimulerande utmaning för åskådaren. Få regissörer skulle nog heller våga - eller än mindre komma undan med - att göra en berättelse om jordens eventuella undergång, långt i från hjälteepos i stil med Armageddon.
Han blandar friskt mellan skakig handkamera och fascinerande storslagna och vackra, precist uttänkta, scenerier. Liksom i Antichrist har han turen att arbeta med en skicklig fotograf, denna gång Manuel Alberto Claro.
Om Antichrist var en film om ett svårartat sorgearbete så är detta en om melankoli som övergår i ren depression, Men, vem skulle inte hamna i det om man visste att den yttersta stunden väntar runt hörnet. Han kontrasterar två systrar, för säkerhets skull en ljus och en mörk, som väljer var sin väg. Justine (Kirsten Dunst) går in i sig själv och verkar tyna bort allt mer, medan systern Claire (Charlotte Gainsbourg) blir allt mer omhändertagande. Som än mer kontrast finns Claires man Johns (Kiefer Sutherland) rationalistiska livshållning. När katastrofen verkar ofrånkomlig sker dock ett byte mellan systrarna om vem som är starkast.
Lars von Trier gör samtidigt en film som på flera sätt hyllar fantasin, både i det filmiska och direkt i handlingen. Det är Justine som ställd inför faktum försöker hjälpa sina systerbarn att genom leken klara av det ofattbara. Han ger också tuffa slängar åt den ytliga kommersialismen, särskilt åt reklambranschen med några väl valda scener och dialoger, Justine har nämligen till och med på sin bröllopsdag uppdraget att åstadkomma en ny slogan.
Som vanligt är även hans nya film väl så ämnad till många och långa diskussioner: handlar det om honom själv, vad menar han, vad vill han, är detta en allegori eller en tillspetsad verklighet, varför ta till en så stor och emellanåt litet fånig inramning. . .
Kanske sammanfattas hela filmen i den scen som inträffade efter att filmen pressvisades i Stockholm: först var det en lång, andäktig tystnade, sedan kom ett ensamt högt, nervöst skratt.
Skådespelarna tar i alla fall det hela på allvar och Kirsten Dunst har aldrig varit så bra som i denna film, i gott sällskap med alltid suveräna Charlotte Gainsbourg. Det räcker långt bara det och von Trier lyckas som helhet över förväntan denna gång. Och själv ska jag skaffa Tristan och Isolde på cd, ett magiskt stycke musik liksom mycket är magi i filmen.