Ekon av Montgomery i Lindgrenklassiker

Hundraårsminnet av Astrid Lindgrens födelse kastar sin skugga långt in på detta år. Jubileumsutställningar står ännu öppna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att ett annat jubileum nu kan firas - ett sekel har gått, sedan kanadensiskan Lucy Maud Montgomerys första bok om Anne på Grönkulla kom ut.
Det sägs att Pippi Långstrump aldrig väckt entusiasm i engelskspråkiga länder därför att många sett henne som ett plagiat av deras egen Anne. Och Pippis andliga mor Astrid har tillstått att hon inspirerats av sin barndoms mest älskade litterära gestalt. Hon och en yngre syster lekte Annes många äventyr; systern, Stina Hergin, kom att översätta Montgomerys Emily-böcker. Astrid Lindgren har lagt fram en teori om varför hon kände sig så hemmastadd i Anne på Grönkullas värld - även hon växte upp på en mindre lantgård, med liknande klimatförhållanden. Kanske bör invändas att inre själsfrändskap med den känsliga, impulsiva Anne nog vägde tyngre än likheten i miljö.

Flamröda flätor, fräknar, fantasi, frimodighet, frispråkighet och frejdighet har Anne utan tvivel lånat ut till den häpnadsväckande varelse som ensam flyttar in i Villa Villekulla. Just det, Villekulla. Kanske ännu ett f - föräldralöshet. Liksom L M Montgomery själv mister hennes hjältinnor tidigt sina föräldrar. Pippis mamma bor i himlen, och pappa dväljs i Söderhavet. Och aldrig griper väl Pippi läsaren så starkt som när hon, kvällen efter hemkomsten från äventyrlig vistelse på den soliga ön, sitter ensam och ser in i en ljuslåga - en bild av samma övergivenhet som präglar Anne, när vi först lär känna henne.
Någon kopia av barnhemsbarnet Anne är Pippi knappast, även om barnhemmet finns med. Där anser barnavårdsrepresentanten att Pippi bör hamna, men Pippi förklarar att så redan är fallet. Hon är ett barn, detta är hennes hem - alltså ett barnhem, deklarerar hon med en stolt gest mot Villa Villekulla. Och medan Anne redan i första boken blir en ung kvinna på sjutton år, hinner Pippi även krumelurpillren förutan aldrig bli annat än just ett barn. Anne är ett verklighetstroget flickporträtt, medan Pippi i småstadens vardag delvis är en sagofigur, som ledigt lyfter sin häst på raka armar. Pippi avstår villigt från skola och "pluttifikation", medan Anne inte bara är en lysande studiebegåvning utan äregirigt kämpar för att bli bäst i klassen. Ingalunda kan Anne räknas till flickböckernas månghövdade skara yrhättor, som mest ägnar sig åt att spela spratt och tar skolan med en klackspark. Hennes malörer beror aldrig på upptågslusta utan på benägenhet att i ivern skena åstad.
Astrid Lindgrens sena års hjältinna Madicken kan likaså rubriceras som Annes medsyster i fråga om uppfinningsrikedom, civilkurage och medkänsla. Men här har första Grönkulla-boken inspirerat mer direkt. På flickbjudning ägnar sig gästerna åt "du-törs-inte-leken", där man utmanar varandra till alltmer dumdristiga dåd. När en antagonist påstår att Anne inte törs gå balansgång längs takåsen på den höga ladugården, står dennas ära på spel. Hon anträder vandringen, mister balansen och bryter fotleden.

Inte ens för den enligt egen uppgift klättringsbenägna unga Astrid Ericsson kan balansgång på högt belägna takåsar ha varit ett vardagligt nöje. Man kan anta att L M Montgomery spelar väsentlig roll för två litterära promenader högt uppe i det blå. I "Vår i Bullerbyn" ger sig Britta i Norrgården upp på lagårdstaket och börjar övermodigt spankulera längs takåsen men körs ned av sin mammas ursinniga rop från köksfönstret. I bok nummer två om Madicken får en takåsvandring större utrymme. Liksom i Annes fall är det frågan om tävlan. Madicken och hennes belackare Lus-Mia vill utröna vem av dem som kan gå längs hela takåsen på det tre våningar höga skolhuset. Mia tvingas ge tappt och sätta sig ned; hon lider av yrsel, eftersom hon lever på bristfällig kost. Madicken klarar provet, dock utan stolthet. Händelsen leder till att Madicken får upp ögonen för Mias utsatthet.
Även L M Montgomerys böcker om Emily är Astrid Lindgrens tydliga förebilder. Central i Ronja Rövardotter är den passus där Ronja räddar rövarsonen och arvfienden Birks liv. Såväl Ronja som Birk hoppar över det bråddjupa Helvetesgapet. Tills Birk trampar miste, faller ned i avgrunden - men hejdas av en klippkant. Ronja firar ned en rem och hjälper Birk att ta sig upp. Hon blir "söstra mi", i ömsesidig, allt besegrande tillgivenhet.

I andra boken om Emily finner man en likadan scen som ovan. Emily strövar omkring på farlig strandsluttning, går för långt ut, rasar mot klippblocken nedanför och mot en säker död - och fångas i likhet med Birk upp av en smal klipphylla. Trakten är ödslig, men avlägsne släktingen Dean råkar vandra förbi och titta ned. Han finner ett rep och drar upp Emily. Livslång samhörighet blir följden.
Vad skulle då Astrid Lindgren säga om inspiration från Nya världen, om Anne på Grönkullas balansgång och Emilys räddning från klipphyllan?
Jag tror att hon skulle plira illfundigt och mumla sin herr Liljonkvasts stående replik, en hyllning till fantasin och dikten: "Spelar ingen roll!
Spelar ingen roll i Skymningslandet!"

Ekon av Montgomery i Lindgrenklassiker

Är Pippi i själva verket Anne på Grönkullas upproriska lillasyster, frågar sig Barbro Gustavsson Rosenqvist och funderar kring paralleller mellan L M Montgomerys och Astrid Lindgrens sagovärldar.