Arrangemanget har knappt hunnit starta innan Katalins stora sal fylls upp med fans som kommit för att fira och hylla Elvis Presley.
– Biljetterna har sålt slut, säger medarrangören Kent Wennman nöjt och går sedan upp på scenen för att leda kvällens husband som under dagen levererade en kavalkad av Elvislåtar tillsammans med en rad olika gästartister.
Detta är inget nytt koncept för Kent Wennman som tillsammans med sitt band under många år har genomfört det återkommande evenemanget ”Elvis i Parksnäckan”. De är således inte något halvdant coverband, utan dessa herrar kan sitt musikaliska hantverk och de kan sin Elvis.
Majoriteten av besökarna består inledningsvis av seniorer som tycks ha hållit sig unga med rock ’n’ roll. Men för varje timme sjunker medelåldern samtidigt som stämningen höjs med rivigt framförda låtar. Bandet blir modigt och försöker få publiken att sluta upp i en spontan allsång vilket dock resulterar i total tystnad.
– Ja, det där var ju helt värdelöst, konstaterar Kent Wennman.
Uppfriskande ärligt kan jag känna och nästa gång publiken prövas sitter allsången perfekt och ackompanjeras av ett swingdansande par.
Men kalaset bjuder inte bara på musik, utan besökarna kunde även fynda bland Elvisskivor och souvenirer. De mest kunniga Elvisvetarna utsågs genom ett musikquiz där vinnarna fick mer poäng än vad jag trodde var möjligt, medan mitt papper lyser lika vitt som gatan utanför.
En snöstorm som drar in över Uppsala lyckas inte stoppa kvällens mer långväga gäster, så som Blossom Tainton. Charlie Stone arbetade som Elvis Presleys turnéarrangör under 70-talet och har rest över Atlanten för att hylla och prata om sin forna arbetsgivare och vän.
– Jag har jobbat med många av världens stjärnor, men han var kungen över dem alla. Säkerheten kring honom motsvarade presidentens och han kunde därför aldrig leva som oss.
Stone får hela publiken att brista ut i ett gemensamt ”Happy birthday, Elvis!”, innan han frågar om någon i publiken har sett honom live. Längst fram sitter Berit Selling som snabbt räcker upp handen.
Hon träffade honom för första gången i Tyskland 1959 i samband med en autografskrivning, trots att den ställdes in. Hon måste ha gjort ett gott första intryck för när hon tillsammans med sin väninna reste till USA, tre år senare, bjöds de även in till hans hem.
– Han skrattade när han hörde att vi hade rest ändå från Sverige för att träffa honom. Samma kväll hade han hyrt en biosalong för att se på film med några vänner och bjöd med oss.
När jag frågar henne om hon aldrig tröttnar på hans musik skakar hon på huvudet.
– Nej, han är som en familjemedlem. Med den röst som han hade vore det märkligt om hans minne inte levde kvar under lång tid framöver.