I kväll onsdag står Kent Wennman & co på Parksnäckans scen och levererar showen i "Elvis i Parksnäckan" för 16:e året i rad. Totalt kommer omkring 25 personer att stå för underhållningen eftersom Kören Afro från Uppsala samt extramusikerna Andreas Hellkvist (Hammondorgel), Nicke Widén (pedal steel guitar, dobro, banjo) samt Arvid Nerdal (piano) kompletterar Wennman och hans ordinarie band bestående av Ulf ”Mighty Shadow” Homberg, Per-Åke ”Påken” Persson, Stefan ”Slappin’ Steve” Persson.
– Det är jättekul att Afro ska vara med igen. De gästade showen åren mellan 2005 och 2009 så det är hög tid att ta in dem igen, säger Kent Wennman, som också haft besök av sångare som Magnus Carlson och Viktoria Tolstoy tidigare år.
Kent Wennman utlovar musik från de tre decennier som Elvis var aktiv, det vill säga 50-, 60- och 70-talet.
– Vissa låtar kommer man förstås inte undan, men jag vill också slå ett slag för alla okända men fantastiska sånger som Elvis spelade in. Eftersom vi har med oss Afro blir det förstås en del gospel också, säger Kent Wennman.
Han upptäckte Elvis redan som treåring i mitten på 60-talet.
– Jag har faktiskt tydliga barndomsminnen av besöken hos min moster i Röbo. Hon hade massor av Elvisskivor och jag bara satt där och lyssnade, snacka om världens bästa barnvakt!
När Kent Wennman var yngre var det framför allt Elvis rockiga 50-talslåtar som tilltalade honom. I likhet med många andra så trodde han länge att det var på 50-talet som Elvis hade sin bästa period och att det bara gick utför när Elvis återupptog karriären efter militärtjänstgöringen i Västtyskland.
– Så småningom upptäckte jag att det inte stämde, det var ju på 60-talet han hade sin stora utveckling som sångare samtidigt som kompositionerna blev mer komplicerade ofta med orkesterarrangemang. Han gjorde ett antal dåliga filmer, men den musik han spelade in i skivstudion är riktigt bra.
Kent Wennman betonar att det var och är Elvis musik som fascinerade och fortfarande fascinerar honom. Någon idolkult av myten Elvis har det aldrig handlat om för hans del. Och att försöka imitera Elvis sång och utseende, som ju utvecklats till en obskyr subgenre, ligger inte för Kent Wennman. Han och musikerna tolkar Elvis på sitt sätt, och uppenbarligen är det något som går hem i Parksnäckan. Även i kväll blir det fullt i bänkraderna och extrastolar måste tas fram.