En angelägen pärla till film

Teresa Fabik långfilmdebuterade med Hip Hip Hora som riktade sig till en renodlad tonårspublik. Nu är hon tillbaka, både bättre och säkrare, med den tragikomiska filmen Prinsessa som når en vidare åskådarskara än debuten. Fabik fortsätter att fokusera på ungas drömmar och, inte minst, besvikelser. Hon går rakt på sak och säger det hon vill ha sagt. I huvudrollen ser vi ett nytt stjärnskott på den svenska filmhimlen, Zandra Andersson, som gör en lysande och imponerande insats som den starka tonårstjejen Maja.

Maja vill bli skådespelerska och spelar teater i ett litet sällskap på sin gymnasieskola. Hon fyller där scenen både bildligt och definitivt utstrålningsmässigt, men de flesta skrattar åt hennes klumpiga, högljudda framtoning. Hon är allt annat än en typisk kvinnlig Hollywoodskådis. Sedan har vi Erika, en dokumentärfilmare som försöker göra sig ett namn i en minst sagt mansdominerad bransch. Dessutom börjar hon närma sig trettio (vilket betyder att man måste ha kommit dit man vill vara, allra helst längre än andra jämnåriga). De är båda unga tjejer som försöker ta sig fram i en värld de egentligen inte har tillgång till. De har med andra ord alla odds emot sig.

Prinsessa rör sig kring ämnen som framtidsdrömmar och utanförskap och är lätt att relatera till. Alla kan förmodligen känna igen sig i den här filmen vid ett flertal tillfällen. Småsvettiga taffliga tonårshänder som nervöst trevar efter att hålla om den man tycker om, föräldrar som gör vad som helst för att bespara sina barn besvikelser och längtan efter att bli någon (vilket sällan börjar med ett möte på arbetsförmedlingen). Fabik presenterar det hela med en kvickhet och klarhet som gör filmen oemotståndligt charmig och man skrattar lika mycket som man fäller tårar. Hon lyckas också skapa en direkthet i dialogen som verkligen når ut.
Tillåtelse att få vara den man är skulle jag undvika att uttrycka denna film som ett exempel på, för det handlar snarare om att vara den man vill vara och göra det man vill göra, oavsett andras åsikter. Prinsessa är inte bara en stark och varm film, utan känns också angelägen i ett samhälle där man måste synas för att räknas. En pärla i höstmörkret!

En angelägen pärla till film

Emma Dahlin ser en pärla i höstmörkret när hon tittar på Teresa Fabiks Prinsessa. Den är inte bara en stark film, utan också angelägen i ett samhälle där man måste synas för att räknas.