Hon hade svårt att se det som en journalistisk gärning att knapra allehanda piller, dricka kemiska vätskor och halsa kopiösa mängder alkohol för att sedan skriva ner sina erfarenheter.
På ett sätt är jag benägen att hålla med. Droger och allmänt kaotiskt leverne ska knappast ses som eftersträvansvärda egenskaper för varken en journalist eller någon annan människa. Thompsons liv avslutades också i förtid då han sköt sig själv i huvudet 67 år gammal. Men det som gjorde Hunter S Thompson till en stor författare var varken LSD eller alkohol, utan hans ärlighet.
Som journalist är Thompson så långt ifrån det objektiva nyhetsidealet det går att komma. Han tog kommandot över berättelserna genom att sätta sig själv i händelsernas mitt, eller i vissa fall genom att initiera hela storyn själv. Men genom att släppa alla krav på oberoende rapportering lyckades Thompson komma mycket närmare verkligheten. Alla lager skalades bort och kvar blev skribenten själv, men eftersom han var lika uppriktig med sina egna tillkortakommanden som med omvärldens – och samtidigt besatt en stilistisk förmåga som var i klass med idolen Hemingway – kunde resultatet bli exceptionellt.
***
Oavsett om det gällde att ta en taxi med ärkefienden Richard Nixon, köra motorcykel med Hell’s Angels och senare bli nedslagen av dem, eller att rapportera från ett fylleslag genom att vara minst lika påverkad som de andra gästerna, hade Thompson en orubblig och orädd vilja att vara med där det hände. En ledtråd till varför Thompson allt som oftast levde på gränsen till upplösning finns i reportaget What lured Hemingway to Ketchum? där han 1964, tre år efter Ernest Hemingways självmord, besöker Ketchum för att ta reda på varför författaren hade lämnat Kuba för att avsluta sitt liv i en lite håla i Idaho.
Hemingway lyckades aldrig acceptera det faktum att världen förändrades allt snabbare. ”Det är inte en kris enbart för författare, men de är de mest uppenbara offren eftersom konstens syfte är sagt att vara att skapa ordning ur kaos. Det är en svår uppgift även när kaoset är statiskt, och det är ett övermänskligt uppdrag i en tid när kaos mångdubbleras” skriver Thompson. Hans lösning på problemet blev att aldrig försöka, och istället dyka in med huvudet först och rapportera om allt ur sin egen subjektiva vinkel.
***
I dag har Bruce Robinsons filmatisering av The rum diary premiär. Thompson skrev boken som 22-åring 1960, men den gavs inte ut förrän 1998. Det är ett tecken på att missbruket hann i fatt honom att hans främsta verk som gavs ut under slutet av hans liv hade skrivits nästan 40 år tidigare. Thompsons drogromantik sätter fortfarande adrenalinstinna, festsugna skrivarhjärtan i brand, men det är inte därför han är värd att läsas. Det är han för att han genom att strunta i alla pretentioner om att vara objektiv berättade om den plats han befann sig på mer trovärdigt än någon annan.