Det är bra att kulturnämndens ordförande, Eva Edwardsson (FP) brinner för, eller i varje fall gitter kommentera, konstmuseifrågan. I en diskussion som handlar om Uppsala och konst får man vara glad för det lilla, och politiskt engagemang i kulturfrågor är vi inte bortskämda med när samtalet går utanför orealistiska konsultdrömmar om kulturhuvudstadsår och fullsatta jättearenor. Tyvärr innebär dock inte detta att vi kan strunta konsekvenserna av den politik Eva Edwardsson och kulturnämnden vill föra.
***
Eva Edwardssons senaste debattinlaga i frågan präglas av några, vågar jag säga, fundamentala fel. Det första handlar förstås om den berömda ”långbänken” som signum för Uppsalas kulturpolitik. Och visst har Eva Edwardsson rätt i att det vore fint om ett nytt konstmuseum inte förblev en fjärran vision i lika många decennier som Konserthuset. Däremot begår hon ett misstag när hon antyder att det är alla kritiker av kommunens blinda låsning vid Slottet, som den enda tänkbara platsen för ett konstmuseum, som är att skylla. Bara det faktum att kritikerna består av den övervägande delen av den samlade konstkompetens som finns i kommunen borde möjligen få kulturnämnden att dra örnen åt sig. Själv känner jag att samtalet sedan länge passerat långbänken och närmast är att beskriva som sträckbänk. Men av någon anledning gör det mig inte mer benägen att applådera slottsinitiativet.
Det andra felet är att Eva Edwardsson mer eller mindre påstår att det är billigare att bygga under marknivån i borggården än att bygga nytt. Ekvationen som ligger bakom uträkningen kommer att revolutionera vardagen för en hel kår av arkitekter, byggnadsingenjörer och stadsplanerare som tror att det är dyrare att bygga neråt än uppåt.
Det är förvisso sant att det i Slottet redan finns ett par tusen kvadrat som kan användas, och förhoppningsvis är det bara detta Eva Edwardsson avser. Den givna kontringen är såklart att det i så fall finns åtminstone ett par stycken möjliga ombyggen där man inte måste gräva ner sig för att få mer yta.
Den stora vinsten med Slottet, enligt Edwardsson, är ”de komparativa fördelar” som en jättelik grop i en ”högintressant historisk miljö” för med sig. Det är också alldeles riktigt att det ombyggda Slottet skulle få en bättre möjlighet att stå ut som ett lockande turistmål och faktiskt dra fler besökare. Här är dessvärre smolket den komparativa nackdel som Slottet har emot sig, och som leder vidare till det tredje och mest beklagliga felet i Edwardssons resonemang, nämligen att Slottet med eller utan grop inte kommer att bli en del av Uppsalabornas vardagsmedvetande. Ett bättre placerat konstmuseum handlar inte om att den etablerade konstpubliken ska kunna slinka in på en kopp kaffe närhelst den önskar, även om det vore en trevlig bieffekt, utan om att konsten ska infiltrera staden och nå en större, ny publik.
***
Kommunen, och andra berörda parter, borde sätta sig ner och fundera över varför vi ska ha ett konstmuseum över huvud taget. Det är bara där det kan börja. Och om slutsatsen verkligen är att ett konstmuseum ska erbjuda en intern spelplats för det lokala konstlivets få aktörer och se till så att Vasaborgen inte står tom, ja, då räcker det med ett lite generösare anslag för den befintliga verksamheten. Då behöver vi inte ens någon grop för att nå målen.