Nu drar vi! Tora bubblar över i sin iver att komma i väg på campingturen med sin till vardags ganska tråkiga pappa, som bara jobbar, pratar i mobil eller sitter framför datorn med en kaffe i handen. I skogen väntar tältliv och vilda djur, och efter att tråkpappan insisterat på att handla i en evighet och kört bilen ännu längre är de äntligen där. Men var är djuren? Pappa ser en hackspett och Tora ser en myra. Inte så imponerande. Fast sedan tittar Tora lite noggrannare, och då ser hon en orm där pappa ser en rot, solande flodhästar där pappa ser några stenar, livliga stubbtroll där pappa gnäller över ett kalhygge och en argsint flodkrokodil där pappa ser en stock i en bäck.
Lisa Moronis tonsäkra debut Se upp för krokodilen! kryllar av igenkänning för stressade småbarnsföräldrar och deras barn. Temat – hur barn och vuxna kan mötas – fungerar ofta kongenialt i högläsningsformat eftersom lässtunden reproducerar ämnet och faktiskt är ett möte. När Toras pappa sent omsider öppnar sina ögon och också börjar se med hjälp av fantasin hittar duon äntligen den där känslan av samhörighet som inte alltid är alldeles uppenbar i vardagens hektiska pusslande. Moroni står solidariskt bredvid sin unga huvudperson, och till slut framstår fantasin som minst lika verklig som verkligheten.
Se upp för krokodilen! präglas av precis den värme som brukar följa Eva Erikssons mjuka men spetsfundiga och lätt nostalgiskt anstrukna bildvärld, som med böckerna om Max, Den vilda bebin och Älskade lilla gris, för att bara nämna ett fåtal av otaliga exempel, hör till Sveriges tydligaste och mest konsekventa. Att illustratör och skribent dessutom är mor och dotter innebär möjligen att den kritiska läsaren börjar mumla om den erkända nepotismen i svenskt kulturliv, men i det här fallet är det rimligare att dra till med en klyscha om att äpplet inte faller långt ifrån trädet.
Vi har förstås sett både ämnet och bilderna i många tappningar förut, men det spelar mindre roll eftersom utförandet är så bra. Se upp för krokodilen! är en bok att älska.
***
Vi leker att vi är pippifåglar
Text: Barbro Lindgren
Bild: Cecilia Engman
Rabén & Sjögren
Med karaktärer som Loranga, Max och Benny har Barbro Lindgren hittat nya läsare i decennier. En av hennes styrkor är att hon med få ord kan hitta en ton som fungerar för både barn och vuxna, vilket är ett krav om man ska hålla genom generationsskiften. I Vi leker att vi är pippifåglar dyker Lindgren rakt in i den lek som ofta förekommer i hennes böcker, och visar prov på en koncis språkbehandling. Två låtsas-bröder flaxar ivrigt omkring i ett barndomslandskap som är sådär skimrande lyckligt att de vuxna kan reduceras till rekvisita.
Camilla Engmans bilder håller ett behagligt avstånd till det gulliga, och känns mer samtida än de flesta illustratörer Lindgren jobbat med tidigare. Ett roligt möte på fler än ett sätt.
***
Gömma Lejon
Text & bild: Helen Stephens
Översättning: Anna Braw
Libris
Ett lejon på jakt efter en hatt skrämmer slag på invånarna i den lilla staden och söker sin tillflykt hos ett barn som till skillnad från de vuxna inte blir rädd för det annorlunda. De blir vänner, men eftersom det är svårt att gömma ett lejon upptäcker föräldrarna snart besökaren som måste fly igen. Till slut gör den snälla besten en insats och stoppar ett rån, varpå vuxenvärlden faller till föga.
Brittiska Helen Stephens moralistiska saga består av nötta komponenter och dras med en idealiserad och förenklad världsbild, och illustrationerna är i tamaste laget, men boken är inte utan charm.
***
Vart ska du?
Text & bild: Jockum Nordström
Rabén & Sjögren
Efter att ha ägnat ett decennium åt att etablera sig på den internationella konstmarknaden gör Jockum Nordström come back i barnboksvärlden. Böckerna om Sailor & Pekka ska återutges, och detta firas med en helt ny liten publikation för de allra yngsta. Vart ska du? är ett nedslag i en stad där pudlar, harar, myror och elefanter snor runt med sina vardagsbestyr. Herr Gullbyxa är barfota och ska köpa skor medan elefanten packar för att hälsa på sin kåkfararsyster på zoo.
Jockum Nordströms postmoderna naivism är visuellt oemotståndligt, och att texterna inte kan mäta sig med bilderna spelar mindre roll. Boken viks ut som ett dragspel och kan läsas från två håll. Förvisso elegant, men fullständigt obrukbart för den primära målgruppen som kommer att slita panoramat i stycken inom en halvtimme. Just här kan form inte gå före funktion.