Genom att vägra lämna sin plats på bussen till en vit medpassagerare lördagen den 1 december 1955 skrev Rosa Parks in sig som en centralgestalt i USA:s 1900-talshistoria. Arresteringen av Parks blev startskottet för bussbojkotten i Montgomery och ungefär ett år senare slog den högsta domstolen fast att segregationsreglerna stred mot den amerikanska grundlagen. I år är det 100 år sedan Rosa Parks föddes, och Alvina förlag har påpassligt valt att hylla medborgarrättskämpen genom att ge ut Rosas buss, skriven av den italienska barn- och ungdomsförfattaren Fabrizio Silei, som gärna tar upp viktiga och svåra ämnen och bland annat också har skrivit om förintelseförnekande och Mussolinis fascistregim. Med Rosas buss presenteras han för första gången på svenska.
Berättelsen om Rosa Parks mod berättas här för det afroamerikanska barnet Ben, som tillsammans med sin morfar besöker det museum där den aktuella bussen står. Morfadern var också med på den betydelsefulla bussfärden, men vågade till skillnad från Parks inte protestera och ber sitt barnbarn om ursäkt för sin undfallenhet. När duon äter en glass på en fin restaurang efter museibesöket syns en nyvald Barack Obama på ett tidningsomslag, vilket förstås understryker både hur långtgående följder Parks hjältedåd har fått och hur segdragen förändringsprocessen ändå har varit.
Maurizio A C Quarellos mustigt målade illustrationer följer berättelsen rakt av - något som ofta blir en smula tråkigt men här känns befogat. Det är Rosa Parks berättelse som ska stå
i centrum, och Fabrizio Silei varken gör eller måste göra ett särskilt storartat arbete med sin ramberättelse för att gå i mål. Rosa Parks historia är obrutet angelägen och förtjänar att återberättas om och om igen
Ett viktigt ärende har också Alma-pristagaren Kitty Crowther i Annie från sjön, som liksom Rosas buss är en bilderbok som riktar sig till lite äldre barn och vuxna. Annie är en svårt deprimerad kvinna som lever ensam i ett hus bredvid den mystiska sjön med de tre öarna.
Tyngd av saknad, sorg och sin stora näsa får Annie till slut nog och ror ut på sjön för att dränka sig. I djupet (som kunde vara en öppning till ett Nangijala) ser Annie att öarna i själva verket är tre jättar, som räddar henne tillbaka till livet på flera sätt. I sjöar bor det bara manliga jättar, och Annie hjälper sina nya vänner att hitta till havet där jättekvinnorna lever. Om jättarna inte inleder relation kommer något hemskt att hända. Tyvärr blir Annnies favoritvän utan partner, men den fruktade katastrofen vänds till något positivt och Annie behöver aldrig vara ensam igen.
Det går att läsa Annie från sjön som en heteronormativ predikan om tvåsamhet som ett självklart bot från utanförskap och suicidala tendenser. Men det går också att läsa den som en magisk saga som inte värjer för det mörka och som levererar hopp i hopplösheten. Efter viss tvekan väljer jag den sistnämnda läsningen. Inte minst för att Kitty Crowthers illustrationer som vanligt är lysande och förstärker berättelsen.