När författaren Danny Wattin besökte klass 2E i Eriksskolan i Uppsala var avsikten att under ett par lektioner berätta för eleverna hur man skriver en bok. Samtalet gick bra och projektet utvidgades till en liten berättelse som delvis skulle baseras på elevernas input. Den lilla berättelsen växte och blev en bok.
”Pojken i trädkojan” formligen svämmar över av spännande barnlitterära stereotyper. Huvudpersonen Johan är tio år och föräldralös, lever ensam i skogen, är en överjordisk klättrare, bästa vän med en ekorre och drömmer om att få lära sig läsa. På soptippen där han hämtar byggmaterial och husgeråd stöter han på tre ondskefulla 12-åringar och efter en halsbrytande flykt ramlar han in i et bokbelamrat hus där den världsfrånvände Arvid Augustus Indianen Molvidsson – en antites till den vanliga vuxenvärlden - motvilligt tar honom under sitt beskydd.
Med hjälp av Molvidsson får Johan äntligen börja i skolan, och där väntar den nya vännen Freja, en sträng social hierarki, tre livsfarliga sexor och en ensam rektor som spöar vem som helst i armbrytning. Ska Johan hitta in i den symboliska snårskogen av sociala koder, och ska hans stora hemlighet om att han bor i en verklig skog bevaras?
Det skulle gå att anmärka på att Wattin missar ett bra tillfälle att problematisera och lite närmare belysa de strukturer som Johan möter – både i kontakten med andra barn och i förhållande till vuxenvärlden.
Men å andra sidan är ”Pojken i trädkojan” mer av en rafflande språngmarsch till fantasi. Det självständiga barnet som klarar sig utan vuxet bistånd är onekligen en lockande arketyp. Lite synd är det dock att pojken i trädkojan inte är en flicka, vilket i ett slag hade gjort boken snäppet mer angelägen på en bokmarknad som fortfarande gapar efter kvinnliga hjältar som alla, oberoende av kön, kan identifiera sig med.
Danny Wattin skriver säkert, även om han på sina ställen blir onödigt talspråkig, som om han tänkte för mycket på att han skriver för barn.
”Pojken i skogen” är en snabb, rak och spännande historia. Det känns att elevgruppens önskemål har tillgodosetts och det är skönt att se att se att Ole Lund Kirkegaard, och hans drastiska humor, fortfarande är en giltig referens.