Merete Mazzarella är författare och frilansskribent: En cent för varje smiley

Visste ni att smileyn faktisk har en upphovsman? Han heter Scott Fahlman, han har varit professor i adb vid universitetet i Pittsburgh, USA och det var 1973 som han på ett debattforum föreslog att man skulle kunna signalera en rolighet med :-) medan man med :-( skulle kunna låta förstå att man ville tas på allvar. Tecknen spred sig i rasande fart, först inom universitetskretsar, sedan på hela nätet och 2007 förklarade Fahlman i en intervju i New York Times: ”Det är bara min lilla gåva till världen. Om folk hade varit tvungna att betala fem cent varje gång skulle ingen ha använt dem. Det måste helt enkelt vara gratis.”

Man kan tillägga: om folk hade betalat ens en cent varje gång hade Fahlman blivit stormrik.

Under decenniernas lopp har smiley-kulturen utvecklats vidare, framför allt har tecknena blivit långt flera – det finns till och med berömdheter som har fått helt egna smileys, exempelvis Elvis Presley &:-/) , men deras betydelser har också förändrats och nyanserats. Den danska dagstidningen Information intervjuade nyligen några forskare som tar smileyn på största allvar. Cybersociologen Stine Gotved förklarar: ”Vi tar in den i texten på samma sätt som vi i muntlig kommunikation använder ögonkontakt, ler mot varandra och tar i hand. 

Genom att skicka en smiley kompenserar vi för att vi inte kan se den person vi samtalar med.” På samma vis konstaterar lingvister att smileyn ersätter kroppsspråk, mimik och intonation och att det är desto viktigare som vår kommunikation per mejl eller mess annars är så steril.

Idel jubel alltså, åtminstone enligt Information, så är jag då själv bara en sur bakåtsträvare när jag inte kan låta bli att förhålla mig skeptiskt?

Kanske inte ändå för en del av de i och för sig entusiastiska intervjuuttalandena bekräftar faktiskt det som inger mig oro. ”En smiley kan förmedla avsikten bakom texten” säger lingvistikprofessorn Susan Herring – också kallad världens ledande smileyexpert. ””Om en text ska förstås som ironiskt eller bekymrat kan en smiley signalera det.”

Men hallå, tänker jag, är det inte själva texten som ska signalera det? Om man nu alls är något till skribent – åtminstone om man alls är något till författare – är det väl ändå ens uppgift att kunna få fram något också mellan raderna? Ja, är man författare är det väl just det som är uppgiften?

Jag blir också bekymrad när jag läser om några unga kvinnliga studenter vid Köpenhamns universitet som försäkrar att de nästan alltid använder smileys när de messar. ”Om jag skickar ett mess utan smiley till min pojkvän börjar han genast undra vad han gjort för fel,” säger en. Och en annan: ”Om jag ska skicka ett mindre trevligt meddelande till nån kan jag ju alltid mjuka upp det med en smiley.”

Jag är glad att min man aldrig skickar smileys och att jag därför inte behöver oroa mig för vad det betyder när han låter bli. Och jag undrar hur uppiggande det kan kännas att få ett mess där det står: ”Kom till samarbetsförhandling i morgon kl 10 :-)” Kanske Fahlman trots allt borde ha insisterat på att få en cent per smiley?