En Elektra som går att förstå

Som en svartklädd medeltida häxa vaggar hon runt på scenen. Håret är långt och stripigt. Medan hennes syster trippar runt på klackar och i tuttig Marilyn Monroe-klänning är Elektra förvisad till ladugården.
Systern, fånge även hon om än i moderns blodbesudlade palats, drömmer om man och barn. Elektra längtar bara efter att hämnas sin faders död.

- Tänk bara att inte få bo hemma hos sin mamma och syster utan ute bland djuren. Syrran, hon kommer in med fina kläder. För mamman är hon så mycket lättare att ha att göra med, det är bara till systern hon klagar.
- Under repetitionerna har vi kallat henne "fru söker bonde", säger Katarina Dalayman med ett skratt.

Den nyss så hatiska Elektra sitter nu avsminkad och nylunchad i sin loge på Kungliga Operan. Av den gigantiska gestalten på scenen har det blivit en nästan vanlig människa som till och med kan kosta på sig en gäspning.
Så har hon också genomfört ett smärre maraton, varit motorn i det expresståg som utan avbrott rusat fram emot publiken i nästan två timmar, får att låna en beskrivning av regissören Staffan Valdemar Holm.

Katarina Dalayman är på scenen nästan oavbrutet. Hennes röst fyller hela salongen i en brett orkestrerad opera. De blodiga morden sker aldrig inför publik men hörs i musiken. Det orkestrala är minst lika expressivt som det vokala. Ibland dissonant och modernistiskt.
- Det är vokalt våldsamt. Många höga toner, och eftersom hon är så ilsken och har ett sådant hämndbegär blir det ett annat tryck i tonen än om man sjunger till sin älskade, eller har söta lyriska partier med sin pappa, som i Wagners "Ringen". Här är det så mycket ilska, frustration och sorg som ligger bakom.

Operans allra vackraste och starkaste parti är när Elektra upptäcker att hennes älskade bror Orestes är tillbaka efter 15 år. Men även där kan galenskapen höras.
- Det är tur, för tänk om det bara hade varit romantiskt tjusigt. Då hade det blivit kletigt. Vad har inte hänt både henne och honom under alla dessa år?

Hade Katarina Dalaymans operaröst inte hållit för de dramatiska sopranrollerna, för Wagner och nu Richard Strauss, hade hon med största säkerhet inte fortsatt som operasångerska. Hon tycker om att spela operakvinnorna på gränsen till galenskap. Hon har sjungit Marie i Alban Bergs "Wozzeck", vars halvgalna make får henne att begå mord. Hon har sjungit Sjostakovitjs Lady Macbeth, och i Staffan Valdemar Holms uppsättning av "Ringen" på Stockholmsoperan gjorde hon den krävande huvudrollen som Brynhilde, som även hon i slutet blir besatt av hämnd.

Hennes Elektra är mindre galen är i många andra uppsättningar, framhåller hon, men aldrig tidigare har Katarina Dalayman uttryckt så mycket hat så länge.
- Hon hatar fullt ut, utan att skämmas. Personligen har jag alltid så lätt att leta förklaringar när man irriterar sig på andra, men här handlar det om en person som bara hatar. "Du ska dö, så fort jag får en chans". Det är det hon är känd för. Det är så hon orkar överleva.

En Elektra som går att förstå

Katarina Dalayman har gjort nästan alla svåra roller. Men i "Elektra", som har premiär på Kungliga operan på lördag, gör hon ändå sitt största kraftprov hittills på operascenen. Nästan varje ton sjungs med hämnden som drivkraft.