Den amerikanska gruppen gör sina absolut sista framträdanden i USA i helgen och dessa spelas in och sänds på svenska biografer.
Grateful Dead? Gruppen startade för 50 år sedan och är ett fenomen och en folkrörelse i USA, men har inte slagit speciellt stort i Sverige. UNT träffar ett lokalt fan, en så kallad ”deadhead”, Kristjan Aunver, fotograf och musiker.
– Jag köpte deras första platta 1967. Jag hade fått 50 kronor av farmor och åkte till staden för att köpa den. En LP kostade 25 kronor och jag kunde inte välja om jag skulle köpa Grateful Dead eller Jeffersson Airplane. Jag köpte båda och blev tvungen att ringa hem efter busspengar.
Båda de grupperna har varit ständiga följeslagare sedan dess. Han spelar själv bas i olika sammanhang och Airplanes basist Jack Casady och Grateful Deads Phil Lesh är förebilderna. Mest verkar det dock ha lutat åt det senare bandet genom åren.
– Jag tror att jag lyssnat på en Dead-låt varje dag sedan 1967.
Han har också mycket i hemmet som handlar om bandet. Förutom förstås mängder av skivor har han böcker, t-shirts och annan fan-parafernalia.
– Men den fantastiska 80 cd-box som kom för ett tag sedan har jag efter moget övervägande inte skaffat. Min sambo tycker också att det räcker med runt 50 t-shirts.
Kristjan Aunver är ett moget fan, ingen fanatiker, ”men kan känna mig som en i bandet ibland, så mycket som jag har sysslat med dem”. Han berättar om gruppen och vad det har betytt. I USA kan man få poäng genom att läsa Grateful Deadkurser på universitetet. Varför bandet inte slagit i Sverige är svårt att säga. Kristjan har egentligen inga svar på det.
– Det finns en stor spännvidd hos bandet. Å ena sidan var de ganska flummiga och hade nära till droger under vissa perioder och samtidigt var de först med mycket av den teknik och estetik som skulle bli självklara sedan.
Även musiken spretade åt flera håll. Mycket är typisk americana med rockgrund, enkla låtar med starka refränger, snygg stämsång och finlir. Sedan kunde de dra iväg med riktigt långa psykedeliska improvisationssjok.
Fyra av originalmedlemmarna finns med i uppställningen i de här konserterna. Den viktigaste motorn i bandet, Jerry Garcia, dog redan 1995, och andra har följt efter men Phil Lesh, Bob Weir, Mickey Hart & Bill Kreutzman spelar. Sedan är det flera som gästar, som Bruce Hornby och Trey Anastasio.
Konsertfilmen är på fyra timmar. För den som missar den kommer det att ges ut en serie på 12 dvd med alla konserterna i helgen.