En förbisedd arbetarförfattare
Georg Uhlins författarskap har det självupplevdas tyngd, skriver Owe Österman i sin genomgång av Uhlins författarskap.
Foto:
Jag läser fyndet från Myrorna, novellsamlingen Resor till dödens kust, utgiven 1979, och känner ilningarna komma: En "ny" Ove Allansson. Ännu en sjöfolkets förkämpe, med eget språk och egen ton. Efter att ha läst novellsamlingen Helvetesskeppet, som kom ut 1975, och romanen Dessa mina minsta små, från 1978, är jag övertygad om Georg Uhlins storhet som arbetarförfattare.
I novellsamlingarna skriver han om sjömännens ohyggliga slit i det tidiga seklets uttjänta segelskutor. Han skildrar det klassamhälle som rådde ombord i 20- och 30-talens båtar. Han berättar om befälens övergrepp på manskapet, om trångboddheten i unkna, tuberkulosförande skansar. Mycket av det onda fanns kvar i ång- och dieselfartyg in i andra världskrigets tidevarv.
Titelnovellen i Resor till dödens kust beskriver sjömännens helvete under brinnande krig. Tvåtusentonnaren s/s Slagö går i konvoj längs Hollands kust med malm - mat till Hitlers krigsmaskin. Georg Uhlins alter ego Jan Brodde och dennes kamrater överlever mirakulöst. Många båtar går under med man och allt.
Med sjömännens under dödsfara intjänta krigsriskersättningar var det, sett med statens snikna ögon, så vist ordnat att pengarna sattes in på spärrade så kallade KX-konton till vilket skattemyndigheten hade tillträde. Resultatet blev att svenska sjömän när de kom hem, mer eller mindre krigsskadade, inte hade några riskpengar att få ut. De var hämtade av skattmasen utan indrivningsbeslut.
"Detta grötförmynderi var en av de svartaste och mest förbannade fläckarna på svensk demokrati. Den mest utsatta gruppen inom svenskt arbetsliv ställdes helt rättslös och förvägrades rätten att disponera över egna inkomster", skriver Georg Uhlin.
Boken Dessa mina minsta små skildrar sågverksfolkets utsatthet i sekelskiftets Ådalen, svältlöner, barackbostäder, kroppsnedslitande arbete från tidig ålder, tuberkulos, täta barnafödslar och alltför många och tidiga begravningar.
Mitt i allt elände, i båtar, baracklängor eller skogskojor, glimmar solidariteten, kamratskapet och den försonande folkliga galghumorn som det ljusa i den mörka livsväven.
Georg Uhlins författarskap har det självupplevdas tyngd. Språket är mustigt, kryddat med färgstarka vändningar och en hisnande dialogföring på allt mellan ångermanländska och sjömansengelska. Hans bakgrund förklarar det patos och den absoluta tilltro till fackligt engagemang som genomsyrar hans böcker.
"Farsan var facklig agitator inom sågverksindustrin. Han dog när jag var 9. Morsan stod ensam med fem barn. Så jag blev utackorderad av socknen."
1924, som 15-åring, gick han till sjöss med en skonare från Brantevik. Med undantag för en period som byggnadsarbetare var han sjöman till våren 1943. Då valde han landbacken och blev funktionär i dåvarande Grovarbetarefackföreningen i Västerås. 1952 anställdes han i Sjöfolksförbundet. Två år senare utsågs han till förbundsombudsman.
Efter pensioneringen 1969 gjorde Georg Uhlin något mycket ovanligt - han gick åter till sjöss som matros och timmerman. Varför? frågar Ove Allansson i 75 års-intervjun i Sjömannen nr 9 1984: "Jag ville uppleva hur de sociala betingelserna och förändringarna kändes när jag arbetade ombord, och sen var jag väl lite nyfiken på hur en gammal förbundsbyråkrat skulle bli mottagen av gubben (kaptenen, vår anm) ombord."
År 1971 gick Georg Uhlin i land för gott och blev författare på heltid. Efter sin död 2 januari 1992 hyllas han i Sjömannen för storartade insatser präglade av en orädd, oresonligt rak och rättfram attityd i tal som skrift. Arbetarskyddet var en av hans hjärtefrågor.
Ove Allansson, som låter sin vän Georg Uhlin skymta fram i boken Sydvart från 1995, framhåller Georg Uhlin som facklig frontkämpe, som gudabenådad muntlig berättare - en av sjöfolkets genuina storytellers - och som samhällskritisk, klurig och humoristisk författare.
Georg Uhlin hade vid sin död en pjäs och en fristående fortsättning på Dessa mina minsta små i det närmaste klara. Så länge krafterna fanns jobbade han också på Resor i trälhavet, historien om hans första sjötid 1924-1937. Georg Uhlin skrev även tre pjäser: Flaggspel, Sammanslagningen och Hungermarschen 1917. Den senare filmatiserades av Maj Wechselmann och Björn Elmbrant.
I Sjömannens årgångar finns Georg Uhlins berättelser, noveller, dikter, ja till och med hans översättningar av engelska författare, t ex Kipling, bevarade. Han skrev även under signaturerna Per Guhn och Old Rope. Tillhopa blev det 50 års skönlitterärt medarbetarskap i Sjömannen.
Olle Karlsson, 76-årig Märstabo som var till sjöss mellan 1948 och 1962, har som många andra i sitt skrå imponerats av Georg Uhlins gärning. "Tveklöst är hans författarskap orättmätigt bortglömt. Men bland de många boksynta i sjöfolkets led, bland oss så kallade bokanjärer är och förblir Georg Uhlin en sanningssägare, litterärt som fackligt."
Lars Furuland, pensionerad professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet, är den främste kännaren av svensk arbetardiktning. År 2006 gav han, tillsammans med sin efterträdare Johan Svedjedal ut ett nästan 600-sidigt standardverk om svenska arbetardiktare och vänsterförlag - Svensk arbetarlitteratur.
Att Georg Uhlin inte nämns i verket är en miss, säger Lars Furuland utan omsvep." Blir det en nästa upplaga skall han självklart med."
Så jobbar vi med nyheter