En hygglig Hulken

Att göra film av Hulken är inte det lättaste. Till och med mästerregissören Ang Lee misslyckades för några år sedan. Man både förstår och inte förstår varför man inte ger upp. En av anledningarna är förmodligen ekonomisk, den monstruösa succén med Spider-Man-filmerna har försatt serietidningsgiganten Marvel i ett långfilmsdelirium - även de mindre gömmorna i deras superhjälteskatt städas fram för att dra in storkovan, till och med gamle Thor ska få gå med håven, eh, hammaren, på vita duken.

I den här versionen har en frapperande tanig Bruce Banner i Edward Nortons gestalt valt att leva ett avskilt liv i Sydamerika, långt från den amerikanska arméns räckvidd. Han har en pulsklocka, en bild på sin forna kärlek Dr Elizabeth Ross (Liv Tyler) och en strykarhund som sina bästa vänner. Besatt av att finna ett botemedel och att hans nemesis, general Thaddeus Ross, inte ska få upp spåret igen. Men det gör han, och med sig har han en tokig före detta KGB-typ (Tim Roth) som förstejägare. Och Banner/Hulk måste fly igen.
Även om just Spindelmannen bär på den överlägset mest intressanta superhjältehistorien har Hulkenstoryn sina poänger: en attraktiv spänning mellan den gröne jättens otyglade destruktivitet och den till synes ofarlige labbråttan Bruce Banner. Hans förtvivlan över sitt tillstånd, gammastrålningen som bubblar till ytan närhelst han blir hotad, eller rentav lite för upphetsad, är lätt att sympatisera med.

Fast trots slagkraftigheten är det inte direkt någon moralisk sprängdeg det handlar om, det är enkla relationer och önskningar som ständigt smulas sönder av militärens jaktlag och Hulkens ibland mer, ibland mindre, vältajmade utbrott. Det är ändå svårt att inte känna för den stora, gröna arga mannen och hans dilemma, en jagad man som bär på "gåva" som man vill använda som ett vapen. När han i en scen lugnar ned sig och sätter sig bredvid den fenomenalt rådjursögda Dr Ross är den småsorgliga King Kong-känslan nära.

Men det är ändå inte lätt att göra film av Hulken. Utöver att attrahera en "vanlig" publik (lite romantik, lite action) får man inte alienera serietidningsfansen. Den senaste Hulkupplagan gör det smarta att skippa själva grundstoryn - tillblivelsen - och gå vidare in i en ny berättelse. Mot slutet är det dock fullt monsterställ som gäller, vilket ger ett något kluvet intryck. Vilket förvisso är helt i linje med hur livet för en missförstådd koloss ter sig. Möjligen rätar sådant ut sig i nästa film, antalet sådda frön till en uppföljare är många och lite kittlande. Kanske ska man inte ge upp trots allt.

En hygglig Hulken

Att göra film av Hulken är inte det lättaste, konstaterar Jonas Kihlander.