Det blir inget reportage från skulptören Sonja Petterssons ateljé, som jag hade tänkt. Dit släpper hon inte in någon, utom möjligen sin man, målaren ÅC Danell. Han kan tänka sig att visa sin ateljé, men vi bestämmer oss ändå för att ägna oss åt Konsthallen, en hundpromenad från de båda konstnärernas hem och ateljéer.
– Vårt hem är en enda röra, vi är båda lika kaotiska. Men i jobbet däremot är vi pedanter ut i fingerspetsarna. Vi satsar väl allt krut där kan jag tro, säger Sonja Pettersson.
I Konsthallen visas Sonjas mopsar, bullterrier och katter sida vid med ÅC:s målningar av landskap, kvinnokroppar, hästar. Här hålls också målarkurser och konstundervisning för grundskoleelever.
– Vi vill att Konsthallen och parken omkring ska vara en skapande miljö inte bara för oss utan för många. Både för besökare och för konstnärer som vi inbjuder att ställa ut här, säger paret Pettersson-Danell.
En konsthall är ett skapande rum – flera rum – där inte besökarna skapar. Konstnärerna har ju redan gjort det. Nu är det besökarnas tur. Verken fullbordas om igen när någon ser dem, känner något, tänker något, erinrar sig något, får en idé. Eller tar en snabb titt, fnyker på näsan och går därifrån.
Konsthallen i Heby är, liksom Tegelmuseet, en del av det gamla bryggeriet. Flera av rummen är renoverade, men i andra pågår arbetet. I den färdiga delen av konsthallen är det ljust, vilsamt, luftigt. Man kan slå sig ner i någon av de svarta skinnfåtöljerna eller på en trästol och betrakta och begrunda.
Vad gör katten när den har fått fatt i det nedsinglande bladet? Vad tänker den nakna kvinnan på? Kommer hästarna att komma fram och hälsa? Vill hunden bli klappad?
Sonja Pettersson är själv inte särskilt förtjust i katten som slår med tassen efter ett fallande blad, tycker bara om den från ett visst håll. Men jag minns en av mina katter, hur hon brukade slå efter allt som rörde sig. blad, fjärilar, vindilar. Runt kattskulpturen väver jag bilder av minnen. Och ser en helt annan katt än Sonja.
– Det är något som förvånar mig. Att människor ofta uppfattar något annat i en skulptur än den känsla jag tyckte mig ha när jag gjorde den, säger hon.
För henne är rörelsen särskilt viktig. Hon hade velat bli dansare, men ...
– Jag hade inte alls den rätta fysiken för den professionen. Numera är jag helt nöjd med att låta klassiska dansare få mig att följa med i hopp och figurer.
Själv omsätter hon den fysiska känslan i sina skulpturer, som oftast är hundar.
En slump, berättar hon. När hon gick sista året på Konsthögskolan i Stockholm 1965 hade hon gjort en skulptur av sin mops Caesar. Hon lämnade in den till elevutställningen. Pontus Hultén, chef för Moderna Museet, köpte skulpturen. Och Sonja blev ... neorealist.
– Numera står Caesar på ambassaden i Holland.
Sonja Pettersson och Å C Danell träffades på Konsthögskolan, eller Mejan som den också kallades. 1969 flyttade de in i Sonjas barndomshem i Heby och har alltså bott och arbetat där i drygt 40 år.
ÅC Danell målar varje dag. Han är konstnären som ständigt befinner sig i ett flöde. Sonja Pettersson arbetar däremot i dag inte så mycket som förr. Dels har hon artros bland annat i händerna –extra plågsamt för en skulptör –dels har hon genomgått en svår canceroperation i tunga och svalg, som har tagit på krafterna.
Dessutom har den livräddande operationen gjort henne svårt talhandikappad. Men med gott om tid, och med ett av Sonjas välskrivna brev som bakgrund, kan vi ändå talas vid. Till exempel om det inre skapande rummet.
– Jag läste din artikel om Ulrika Knutsons skapande rum. Hon är en så verbal person. Jag gör ju mina lergubbar i all tysthet och är inte så lättintervjuad. Och det inre rummet är ett mysterium. Jag är naiv som en treåring när det kommer till att analysera konst, säger Sonja.
Vi går runt bland målningar och skulpturer en stund. Ett av ÅC Danells landskap skimrar i vintersolen som silar in genom fönstret. I rummet bredvid står den enda abstrakta skulpturen Sonja Pettersson visar. Också i den ser man rörelsen, den mänskliga dansarens rörelse snarare än djurets.
– För mig är synen inte det mest viktiga konstigt nog. Jag går mer på något slags kroppskänsla när jag skulpterar. Kanske är den känslan mitt inre rum? Jag försöker frysa ögonblick av rörelse och känslor i mina skulpturer. Eller stillhet om så är.
När jag lämnar Konsthallen försöker jag få syn på Tant Fridas stig som ringlar sig fram utmed ån, mellan bänkar och skulpturer ... sommartid. Nu vilar den under halvmetern snö. Bara en och annan bullterrier sticker upp sitt bronsglänsande huvud ur allt det vita i det utomhusliga skapande rummet.