En körentusiasts fulltecknade aprilagenda
AGENDA. Jag slår upp min agenda för veckan. Vid första anblicken ser den kaotisk ut. Splittrad. Jag ska än hit och än dit.
Foto: Rolf Hamilton
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag arbetar med musik. Min tillvaro utspelar sig på många olika scener och i många olika sammanhang. Det är en svaghet och det är en styrka. Men framför allt är det roligt. Många med mig springer från ställe till ställe och försöker tappert få ihop livet till en hyfsad helhet. Vi sliter vårt hår och försöker komma på en strategi som innebär "harmoni, vila och ett bra liv där vi är kreativa i vår verksamhet och med välfungerande relationer till nära och kära". Hej hopp?
Jag återgår till min agenda. Tittar på varje inbokad del. Något, i allt detta splittrade, är förunderligt. Varje grupp, klasstimme, sångelev, körövning eller föredrag är ett universum i sig.
Kring allt det ordentligt uppskrivna i almanackan rör sig andra delar av livet. Ringa SJ. Fixa tid hos frisören för sonen. Hinna med en skön hemmakväll med den älskade. Fylla på handlingslistan med Toarent och blomsternäring (det är ju vår!). Och mitt i allt detta kommer frågan; är livet ljust och gott?
Må den alltid följa med mig, denna fråga. För den bär på en uppmaning. Jag kan inte slå mig för bröstet och skryta med att jag alltid gjort livet ljust och gott. Men det finns ändå en sökmotor som alltid muddrar därnere, som i grunden bär en insikt av att livet är meningsfullt.
Jag behöver i mitt arbete bära med mig två perspektiv. Ett som hjälper mig att vara i det som sker just nu. I mötet med elever, eller när en körrepetiton tar plats. Det andra perspektivet är att alltid befinna sig i långa trådar av vad som komma skall. En konsert i november måste förberedas nu. Ett möte i morgon gestaltar en verklighet som först kommer bli fysisk om ett år. Inom mig vandrar jag omkring i dessa olika världar. Det gör att jag befinner mig i en rörelse på olika inre plan varje dag.
Agendan, ja. Vad innehåller den egentligen?
En kväll i veckan, år ut och år in, möter jag de skönaste kvinnor man kan tänka sig. Jag pratar om La Cappella, som jag har förmånen att få leda. Vi gör musik tillsammans utan att egentligen känna varandra. Detta är en stor ynnest och jag säger i stort sett alltid "tack och hej" efter våra repetitioner med en känsla av glädje. Att arbeta med röster som bär på en stor värme, nyfikenhet och vilja att pröva på okända marker är djupt meningsfullt. Detta vet varje körsångare och varje körledare som har det roligt tillsammans. I den ljuvligaste vårtiden i mitten av april kommer La Cappella att ansluta sig till Linnétemat i vår stad och ge en konsert, fast kanske lite annorlunda. Vi har tagit fasta på Linnés föreläsningar kring "Sättet i tillhopagå" och det har blivit en hel del sköna garv under repertoarrådets möten. Linné var också en rackare och hans mustiga språk kring mötet mellan man och kvinna kan knappast lämna någon oberörd?
Så tuffar dagarna i agendan på. Den innehåller lektioner på Uppsala Musikklasser som i sig också är en serie av små universum; elever strömmar ut och in, vårsånger repeteras idogt inför den stora Vårkonserten i Universitetsaulan i maj. Ibland är man en strålande lärare, ibland är man det motsatta?men värmen finns där och det är mycket gott att befinna sig i en miljö där kollegor och ledning är intressanta och bär på en vilja att skapa en riktigt bra skola.
Andra möten och sammanhang tar också sin gestalt; undervisning på Universitetet för blivande musiklärare, privata sångelever som dyker in, stort och smått i en salig röra. Just denna vecka är agendan lite speciell.I fredags mmorse lyfte jag mot Kuba för att delta i en internationell körfestival i Havanna. Där ska jag och en kollega fördjupa oss i kubansk körmusik och jag ser med speciell förväntan fram emot att gå på en workshop i tango och habanera. Vilket härligt sätt att möta våren på! Så, ur myllret av inbokade tider i en nedklottrad agenda stiger en skön glädje upp; vad livet är rikt att leva!