Det stod i stort sett klart redan i juni, i och med singelsläppet Locust, att Rob Flynn & co skulle släppa ett av årets bästa album. Låten är en sju minuter lång lektion i hur tungmetall kan formas, förädlas, förtrolla - ja, förpassa en vuxen person in i ett vegetativt, men samtidigt euforiskt tillstånd där alla strängar brister i ett sällan skådat fyrverkeri. Och det är inte albumets bästa spår.
Men man är rädd för att röra sig, för att bubblan ska spricka. Fyra spår in på albumet gör den det. Stiländringen från klassmetall för de utvalda till något näst intill blödigt som lånar uttryck från rock ämnad för massorna är spekulativ. Men det fungerar. Jag blinkar inte ens när en barnkör inleder sista låten, inte heller när den tonar ut med marschtrummor och stråkar - kanske är det därför som en tår letar sig nedför kinden.