Det är ingen ny observation, men ändå. I en värld som är fullkomligt besatt av att verka normal är det alltid avstegen från det normala som blir intressanta. En av de mest pålitliga konstnärliga metoderna är att vara besatt. Lite för intresserad slår alla gånger ett lojt konstaterande och nästan alltid ett lagom distanserat redovisande.
Metallkonstnären Simon Westling, som just nu visar utställningen Containers på Kaleido, är ett bra exempel. Westling är inte avslappnat nyfiken på var gränsen mellan konsthantverk och industriell produktion egentligen går, han är snarare fixerad och låter det vara utgångspunkten i ett arbete som nästan hoppar hopprep med skiljelinjen. Mer än så behövs inte för att en utställning ska lyfta.
Utställningens fokuseringspunkter består av två långa podier, det ena vigt åt en serie askar i koppar, silver och järn, det andra åt en serie unika kopparflaskor som är tillverkade med trycksvarvning och andra tekniker som i vanliga fall hör hemma i industrin och inte i konsthantverket. Askarna, eller behållarna, är igentejpade, hopbundna och förseglade på ett sätt som gör att de flyr en säker definition. Att avtäcka det eventuella innehållet innebär en åverkan som (kanske – och kanske inte) gör att objektet förlorar sin status som konstverk.
De flaskliknande föremålen gör, vid sidan av ett pregnant estetiskt intryck, något liknande och pekar på att vi fortfarande har en hel del förutfattade meningar om vilka tillverkningsprocesser som hör till vilket fack, trots att vi (som så många andra tider) gärna inbillar oss att vi lever i en tid då alla gränser har fallit. Simon Westling ställer inga nya frågor, och gör egentligen ingenting som är väldigt originellt, men han grottar ner sig tillräckligt mycket för att ämnet och, det tekniskt väldigt snygga, utförandet ska bli spännande.
Det besatta anslaget är en smula mer svårfångat i målaren Johan Pettersons nästan romantiska utställning på Galleri D12. Petterson är bland annat en skicklig porträttmålare som har avbildat en försvarlig del av den svenska parnassen, men här visar han mjuka landskap där myllrande färger skimrar kring och på varandra. En sammanbindande länk är att vinglas och kannor återkommer i merparten av bilderna, ofta som en detaljerad kontrast mot bakgrundens mer upplösta former. Det blir lite för romantiskt för mig. Åtminstone tills Johan Petterson lämnar landskapen och snöar in på sina krus och glas. Det aningen för gemytliga krogsorl som ligger som en air över landskapen försvinner och ger plats åt något mer utforskande och betydligt intressantare.
Besatthet, prövande upprepning och motiv som särskådas med något som liknar gränslöshet blir ofta övertygande uttryck som gör att vi vill lyssna. Skofetischismen i skulptören Annika Liljedahls utställning på Galleri Strömbom är ytterligare ett exempel. En allmänmänsklig ytlighet, ett lika mänskligt behov av ett skyddande skal, ett intresse för form och mode och en hel rad andra ganska stora frågor är reducerade till ett enda motiv som grundligt utforskas. Skobutiken, som utställningen heter, är fylld av dojor som gestaltar en hel värld. Verken är i blandteknik med återkommande material som kablar och knappnålar, och objekten är lika tydliga skor som de är växter, köttstycken, personifierad fåfänga, köande hösäckar, blodomlopp, trassliga nerver, nedbrutna rester och svävande luftandar. Det låter möjligen som en självmotsägelse, men det snäva motivurvalet får perspektivet att växa.