En man med begåvning för vänskap
KRÖNIKA. Framlidne lundaprofessorn Bengt-Olof Landin var en stor boksamlare och mycket beläst. Han hade dessutom en särskild begåvning för vänskap, skriver Jan Mårtenson.
Jan Mårtenson
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Bengt-Olof Landins stora samling fanns alla Stig Claessons böcker utom Nästa Katrineholm, som kom ut i en specialutgåva. Jag lyckades faktiskt få tag på den och överraskade honom på 80-årsdagen. Han var lycklig som ett barn, när Slas-samlingen äntligen blev komplett.
Vårt sista telefonsamtal handlade om Slas' nya roman God natt, fröken Ann. Vi var båda ledsna över att berättaren tog farväl av skrivandet. Jag skrev ett brev till Slas om den saken och beklagade att han nu ställt undan skrivmaskinen. Med vändande post kom beskedet: "Det är John Andersson som slutat skriva, inte jag." Jag borde ju ha tänkt på att man inte ska blanda ihop författaren med bokens huvudperson även om den är skriven i jagform. Bengt-Olof kände också en stor lättnad när jag berättade det för honom. Men nu får han inte läsa fler böcker av denne favorit.
Bengt-Olof Landin hade en särskild sorts begåvning för vänskap. Hans värme och humor (han var ju gammal lundaspexare) smittade av sig på omgivningen. Många gånger skrattade vi oss igenom långa telefonsamtal. Utöver Gyllensten ingick bl.a. Sten Broman, Povel Ramel och Gunnar Brusewitz i hans vänkrets. Povels leklynne passade honom väl. De brukade träffas en gång om året och ägna sig åt de mest galna spel, som Povel hade inhandlat i olika delar av världen. Länge gick de också på björnjakt till ett vintrigt Tivoli i Köpenhamn, ett lustfyllt arrangemang som Povel självsvåldigt komponerat för sina närmaste vänner. Där fanns rituella inslag med god mat och mycken dryck.
Bengt-Olof Landin hade visserligen en professur i zoologi men var även en kunnig botanist. Det var spännande att göra exkursioner med honom på hans älskade Fårö, där han vistades varje sommar i mer än tre decennier. Han visade mig bl.a. den tvåspetsade fingerörten, som bara växer på en liten bestämd fläck och den har inte ens orkat ta sig över till andra sidan vägen. Den kom hit som fräck fripassagerare på ett ryskt spannmålsfartyg.
Sånt fick man lära sig i Bengt-Olofs sällskap.