Anledningen var den första konserten av UKKs efterlĂ€ngtade âBach!!!â-festival. Den unge cellisten Andreas Brantelid och vĂ€rldsstjĂ€rnan Isabella Faust stod pĂ„ programmet för att spela alla Bachs soloverk för cello och fiol, med ett kompletterande mellanspel bestĂ„ende av partitorna för piano av den norska pianisten Christian Ihle Hadland. Ett riktigt maraton. TyvĂ€rr kom stackars Brantelid inte ens fram till startlinjen. Efter tvĂ„ Ă„rs planering, blev han sjuk och fick stĂ€lla in dagen innan.
Solocellister brukar ha Bachs sviter i sitt DNA. Fast BohĂłrquez Ă€r unik i den mĂ„n att han Ă„r 2000 vann âInternational Pablo Casals Competitionâ. Som belöning fick han spela med Casals egen Goffrier cello i tvĂ„ Ă„r - samma instrument som gav sviterna ett nytt liv efter Casals hittade noterna till de sedan lĂ€nge bortglömda styckena pĂ„ en loppmarknad. Nu spelar BohĂłrquez pĂ„ en cello som tillverkades av G.B. Rogieri i början av 1700-talet, och instrumentets djupa ton och ljuvliga resonans Ă€r perfekt anpassad till Bach.
DNA eller inte Àr det fÄ cellister som kan framföra alla sviterna sÄ dÀr rakt upp och ner med knappt nÄgra not- och intonationsfel. Bohórquez lyckades. Fast Ànnu mer imponerande var egentligen sÀttet pÄ vilket han vann över en publik som i princip sett fram emot att lyssna pÄ nÄgon helt annan. Bohórquez oerhört vackra ton, sin nÄgot kraftiga stil och, framför allt, hans förmÄga att vÀcka till liv sjÀlva dansen i vartenda stycke lyckades med denna bedrift.
Det sistnÀmnda Àr nog den största utmaningen med cellosviterna. Hur felfritt man Àn spelar, och hur mycket man betonar musikens polyfoni mÄste solisten knyta ihop de splittrade noterna och utforma dem till en dansande melodi. Med undantag för den fjÀrde sviten (i Ess-dur), som frÄn detta perspektiv Àr den allra besvÀrligaste, lyckades Bohórquez sÄ bra att det ibland blev svÄrt att inte resa sig upp och försöka följa dansen. Dessutom uttrycktes varenda svits sÀrskilda karaktÀr. Den sista svien, ursprungligen komponerad för ett femstrÀngat instrument, och den mest extravaganta och fantasifulla av alla, framförde Bohórquez som om han dirigerade en hel orkester. Till slut öppnade man sina ögon och blev pÄmind om att det faktiskt bara var en man, tvÄ kandelabrar och en hel vÀrld av musik. En enastÄende konsert.