En motvillig martyr skapas

Martyrer är ju inget nytt fenomen, tvärtom, historien vimlar av dem. Men det är ännu svårare att nu för tiden förstå vad som driver en människa att välja den vägen. Visst kan vi raljera så smått här ibland och prata om att ”muslimerna är ju utlovade ett visst antal jungfrur när de kommer till paradiset som martyrer”. Jaha, då så.

Självklart är det oerhört komplicerade och mångfacetterade orsaker till att någon ”väljer” att gå den vägen. Ämnet med muslimska martyrer har gjorts tidigare i bland annat djupt allvarliga Paradise now där två unga palestinier på Västbanken ser det som enda utvägen till friheten, eller med ett helt annat uttryck, i den brittiska komedin Four Lions om fyra smådumma förortsgrabbar som inte har något bättre för sig. Även den hyllade tv-serien Homeland – om en amerikansk soldat som hjärntvättas till militant muslim – ger en del svar.

Så är det också i Nabil Ayouchs nya film. Vi får följa bröderna Yachine och Hamid som växer upp i slumområdet Sidi Moumen utanför Casablanca. Där lever 300 000 människor bland sand och sopor, i svår fattigdom och med stora sociala problem. Det blir en kamp med de lägsta instinkterna som vägledning, bara den starkaste överlever. Yachine slits mellan sin kriminelle bror och den mjukare vännen Nabil. I hemmet sitter hans mamma mest och följer en oändlig TV-såpa, vuxenstödet är noll komma noll.

När Hamid kommer tillbaka från en fängelsevistelse har han blivit starkt religiös och efter en tid går också Yachine med i den fundamentalistiska rörelsen. En dag väljer imamen ut bröderna för ett ”heligt” uppdrag. . .

Nabil Ayouch söker de bakomliggande orsakerna främst i den misär som bröderna tvingas växa upp i. De har heller ingen intellektuell överbyggnad eller utbildning att ta till när de utsätts för en ohygglig indoktrinering och manipulation, i tydligt floskelreligösa termer. Det är ju konstigt nog så att trots all den skönmålning som prästerskapet utmålar vill ingen av imamerna själv ge sig in i uppdragen. I gruppen finns också den gemenskap och värme som saknas för ungdomarna i övrigt.

Berättelsen och skådespeleriet är gjort i en stil som kommer dokumentären nära och det är plågsamt och sorgligt att se hur människorna dras in i vansinnet. Möjligen kan man tycka att det är en alltför svart historia för att orka ta den till sig, men den ger å andra sidan så mycket av förmodad insikt i något ofattbart att det är värt att se den.

Historien bygger på de bombdåd som tog plats i Casablanca 2003 då 45 personer, inklusive 12 självmordsbombare, dog. Fast, viktigt nog, den här historien hade förmodligen kunnat handla om vilka motvilliga fanatiker som helst.