Videon är inte längre tillgänglig
Kulturnatten liknar de där belgiska tjurarna som väckte så mycket uppmärksamhet för något decennium sedan. Det går utmärkt att skära ut en rejäl filé från kon, men när man inser att biffen sitter på en abnorm, plågad och orörlig belgisk blå är det inte så lätt att behålla matlusten. Kulturnatten borde hitta en identitet och renodla den, istället för att bjuda på en bredd som drar mot det parodiska. Det kan låta som småaktig semantik, eller exkluderande ordvrängeri, men det skulle faktiskt gå att kalla evenemanget Allaktivitetsdagen och då vore allt i sin ordning.
Jag är intresserad av både mat och thaiboxning, men som kulturjournalist skriver jag sällan om annat än konst, litteratur och anknytande genrer. Jag är fullt medveten om att det låter missunnsamt, men en av grundtankarna med Kulturnatten var från början inte att ordna en sprakande karneval, utan att lyfta fram ett kulturellt utbud för att hitta en ny och större publik.
Det går förstås utmärkt att planera in sin egen Kulturnatt genom att staka ut en bestämd färdväg i det digra programmet. Det går att välja sitt helt egna kulturbegrepp. Åtminstone i teorin. Jag gör ett tappert försök och inleder precis som planerat genom att titta på utställningen ”Fönster mot Japan” i Linnéträdgården. Fotografen Göran Hoshi Johansson har en stor kännedom om landet, och lyckas också i någon mån hitta motiv och vinklar som skiljer sig från turistbroschyrernas. Men därefter tappar jag fokus. En av poängerna med ett arrangemang av det här slaget är att bara driva från det ena till det andra utan att behöva kämpa mot ett övermäktigt utbud, och jag plockar inte alls alla de kulturinstitutioner jag tänkt mig. Jag ser mycket som är roligt, men någonstans känns det ändå trist att arrangörerna tror att kultur måste paketeras som ett bländande fyrverkeri för att vara intressant. Men visst är det trevligt att gå omkring i ett folktätt centrum utan att det ligger ett dis av urin över hela stan, som på första maj. Det är fint att se att Uppsalaborna kan befolka sin stad, och det ger onekligen rätt mycket trivsel att höra arabisk pop i Stationspassagen, en tillbakalutad klarinett på bibliotekets innergård och lite hetsig nyckelharpa på St. Eriks torg. Uppsala mår bra av ljud och rörelse.
Kulturnatten lever upp till en del förväntningar. Det är knökfullt på Värmlands nation där Lars Lerin som vanligt sätter massan i rörelse. Den här gången med en serie akvareller på temat manlig kärlek. Lika väntad är den relativt glesa publiken på Köttinspektionen, som fylls av ett frosseri i spännande och experimentell elektronmusik. Men främst väcker Kulturnatten frågor.
Till och med arrangörerna funderar på om bredden är väl tilltagen, och programmet skulle utan vidare räckta till fem olika arrangemang. Varför inte en kväll för hobbys, en för kampsport, en för mat och en för världskultur? Svaret sitter möjligen hos oss i publiken. Det går ju knappast att anklaga de enskilda deltagarna som brinner för sitt ämne och vill bidra till festen. Staden skulle naturligtvis vinna på fler arrangemang, men vi kanske behöver den här typen av överflöd för att över huvud taget intressera oss. Vi lever ju trots allt i det gränslösa frosseriets och det ständigt expanderande utbudets tid. Kanske går vi bara ut och konsumerar kultur, och allt som kan och egentligen inte kan inordnas under paraplybegreppet, om utbudet är en överväldigande tsunami av relevant och mindre relevant. Kanske har vi blivit utbudsjunkies som bara kan välja om vi vet att vi samtidigt väljer bort tillräckligt mycket.