En pionjär inom klimatforskningen
Sveriges förste Nobelpristagare skulle i dag ha fullt 150 år. Per Abenius uppmärksammar Svante Arrhenius, student i Uppsala.
Nobelpristagare i kemi. På sin doktorsavhandling fick Svante Arrhenius så lågt betyg att en forskarkarriär i Uppsala ej var möjlig.
Foto:
För 150 år sedan, den 19 februari 1859, föddes Svante Arrhenius på Viks gård i Uppland, där pappan var akademifogde och inspektor. 1861 flyttade familjen till Uppsala. Arrhenius visade tidigt prov på stor matematisk begåvning, något som krävdes när han senare i livet räknade ut den temperaturhöjning, som olika halter koldioxid i atmosfären skulle innebära för jorden.
Efter studentexamen påbörjade Arrhenius sina studier vid Uppsala Universitet, huvudämnena var matematik, kemi och fysik. Han tog kandidatexamen strax före sin 19-årsdag och fortsatte därefter studierna till licentiatexamen. Under studietiden deltog han med liv och lust i Uppsalas nationsliv och valdes 1880 till klubbmästare.
Arrhenius ansåg fysik vara sitt huvudämne men dåvarande professorn i fysik, Robert Thalén, godkände inte hans plan inom gränsområdet kemi och fysik, utan krävde att han genomförde laborationer inom institutionens specialområden, spektralanalys och magnetism. Arrhenius sökte sig då till Stockholms Högskola, där han fullföljde sina fysiklaborationer hos en äldre fysiker Erik Edlund. Denne var, liksom Arrhenius, intresserad av elektrokemiska frågor, dessutom pionjär inom meteorologin. Detta fick stor betydelse för Arrhenius fortsatta arbete.
1882 påbörjade Arrhenius de studier som ledde till en doktorsavhandling och ett nobelpris 1903. Då Stockholms Högskola saknade examinationsrätt, skulle doktorsavhandlingen försvaras och godkännas i Uppsala. En första presentation av avhandlingen imponerade inte speciellt på professor Cleve, som med ett skratt utbrast: "Det var i sanning en storartad teori". Senare vid Nobelbanketten den 10 december 1903, förklarade professor Cleve detta i sitt tal: "För tjugo år sedan infann sig på mitt laboratorium en ung kandidat, sägande: "'Herr professor, jag har uppställt en ny kemisk teori'. Väl bekant med det förhållandet att dödlighetsprocenten bland dylika snillefoster är mycket stor, åhörde jag den unge mannens åsikter om sambandet mellan kemisk affinitet och elektrisk ledningsförmåga, men jag får bekänna, att de voro mig alldeles obegripliga." Vid Stockholms Högskola fick Arrhenius stöd av bland andra professor Otto Pettersson, vilken föreslog några ändringar och omdispositioner i avhandlingen.
Den 26 maj 1884 disputerade Arrhenius, men fick ett så lågt betyg att forskarkarriär i Uppsala ej var möjlig. Arrhenius skickade avhandlingen till den kände kemisten Wilhelm Ostwald, som innehade en professur i Riga. Han kom till Sverige för att träffa Arrhenius och de inledde ett mångårigt samarbete som innebar att Arrhenius kunde fortsätta sin forskarkarriär - i stor utsträckning utanför Sverige.
1894 gifte sig Svante Arrhenius med Sophia Rudbeck. Äktenskapet upplöstes dock redan 1895. Arrhenius åtog sig kort därefter ett uppdrag, på förslag av professor Arvid Högbom, lärarkollega och geolog vid Stockholms Högskola: "Kan variationer i atmosfärens koldioxidhalt förklara uppkomsten av istiderna?" Arrhenius arbetade, sägs det, upp till 14 timmar om dygnet under ett helt år med bl.a. komplicerade beräkningsarbeten. En imponerande prestation, publicerad i Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar i januari 1896: "Ueber den Einfluss des atmosphärischen Kohlensäuregehalts". Arrhenius hänvisar till pionjärarbeten utförda av Fourier, Tyndall och Langley. Han publicerar en tabell, vilken endast marginellt avviker från IPCC:s aktuella underlag för det pågående arbetet att förhindra en klimatkatastrof. Arrhenius återkom i många föredrag och publikationer till detta och till att förbränning av kol och olja skulle ge en allt högre temperatur på jorden. Eftersom de kända kol- och oljetillgångarna då var små och förbrukningen måttlig drog Arrhenius slutsatsen att koldioxideffekten, i ett svenskt perspektiv, skulle resultera i ett behagligare klimat och större skördar. Någon oro för en klimatkatastrof uttrycker han inte. Det är möjligt att första världskrigets inverkan på kontakter forskare emellan, medförde att konsekvenserna av Arrhenius pionjärarbete inte uppmärksammades. Hade man redan då insett hur förödande temperaturhöjningarna skulle bli med ett ohämmat utnyttjande av fossila bränslen, kanske alternativen utvecklats betydligt tidigare.
1905 gifte sig Svante Arrhenius med Maja Johansson, prästdotter från Bjursås i Dalarna. Den som förde dem samman var Ernst Riesenfeld. Denne hade kommit till Sverige för att arbeta som forskare hos Arrhenius. Han gifte sig med Majas syster, Hanna, och blev således svåger med Svante Arrhenius. Ernst Riesenfeld skrev en biografi över Arrhenius och därifrån har jag hämtat en hel del av underlaget till denna text.
Svante Arrhenius dog 1927 och ligger begravd på Uppsala Gamla kyrkogård.
Så jobbar vi med nyheter