På närmare håll ser man att det är en stol. En robust, nästan fåtölj liknande, stol av svärtat tegel som tronar på en bädd av kullersten mitt på gräsmattan. Där stolsdynan skulle vila växer, när årstiden tillåter, ett fång ljusa blommor.
Konstnären Ulla Viottis stol, Poetisk viloplats, står sedan i går som ett minnesmonument över de judiska krigsbarn som under andra världskrigets slut kom till Uppsala med främlingspass och inkvarterades i ett barnhem som låg ett stenkast från den plats skulpturen är placerad.
Verket, som inte är skapat specifikt för sammanhanget, har två viktiga funktioner – dels att variera den Bollhusmötesbefläckade bilden av Uppsala under andra världskriget, och dels att förstärka den accentuering av det upprustade och expanderande årummet, som måste beskrivas som en av de senaste årens mest lyckade offentliga satsningar i Uppsala.
Den höga stolen ska förstås markera den famn som barnen inbjöds att sitta i. De sotade teglet kan symbolisera det ruinerade Europa som de hade i sitt bagage och blommorna är såklart pånyttfödelse, hopp och kretslopp – en markering av att tiden alltid fortsätter att gå, också när det känns som att den har tagit slut.
Den blommande sitsen kunde också tänkas spegla den kluvenhet som Sverige agerade efter i sammanhanget – växterna ser inbjudande ut, men berövar de facto stolen på dess funktion.
Ulla Viottis lågmälda verk bjuder en tydlig symbolik och, det bör sägas, förenas med sitt försiktiga anslag konfliktlöst med Uppsalas övriga offentliga konst.
Tullgarnsparken kunde annars vara en utmärkt plats för det där utropstecknet som staden saknar, men det kan man inte lasta Ulla Viottis skulptur för. Poetisk viloplats lever i sammanhanget upp till de flesta rimliga förväntningar.