En politiskt modigare värld
Lena From ger tre exempel som övertygar om att vi med konstnärer vid förhandlingsborden skulle leva i en, om inte fredligare, så åtminstone politiskt modigare värld.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tre exempel: På ett torg sitter två kvinnor och broderar. Tråden är av guld, tyget brunaktigt. Långsamt formas orden Para que aprendan a respetar; att lära sig respekt. Men för vad? Ett par flanörer stannar till, frågar. Så inleds ett samtal om offren för knarkuppgörelserna i norra Mexico, om avrättningsplatserna, om deviserna de dödsdöma får höra. Orden som broderas på tyget, brunt av de avrättades blod och en del av konstnären Teresa Margolles separatutställning i och utanför årets mexikanska paviljong.
Exempel nummer två: Estland. Kristina Norman har en estnisk och en rysk-estnisk förälder och använder sin dubbla identitet till att diskutera Estlands i dag mest brännande etiska konflikt genom ett välkänt monument. Även Sverige översvämmades av tevebilder 2007 då en bronssoldat, rest 1947 som gravvård över andra världskrigets okända soldater i Röda armén, flyttades av myndigheterna. För ryssarna markerar soldaten befrielsen från Tyskland. För esterna den sovjetiska ockupationen. Men varken monument eller konflikter dör genom att man flyttar på dem. Genom video, foto och skulptur skildras hur platsen gradvis berövats sin monumentalitet, upploppen då skulpturen fördes bort och hur platsen återerövrats som minneslund. Mitt i gräsmattans blomsterhav placerar konstnären en replik av soldaten, i bladguldsbadad glasfiber. Hennes protester då polis tillkallas klingar för döva öron: Vad är det egentligen ni för bort? Monumentet står på krigskyrkogården! Soldaten är av guld och han är min!
Slutligen de nordiska ländernas paviljong, geografiskt placerad som granne med Danmark. År efter år har konstpolitiskt käbbel drabbat utställningarna i byggnaden som samägs av Finland, Norge och Sverige och där viktiga institutioner för respektive land turas om att ansvara för konsten. 2005 briserade konflikten. Finland hoppade av och 2007 valdes en tysk curator för att gjuta olja på vågorna. I år har Norge som ansvarig nation anlitat konstnären Ingar Dragset som curator och gjort gemensam sak med Danmark. Där är hennes mångårige samarbetspartner Michael Elmgreen ansvarig. Och för första gången har ett verkligt nordiskt samarbete åstadkommits.
Maskerade till makabra lyxvillor visar paviljongerna inredningsdesign och konst av 30-talet konstnärer från hela Norden. Och Italien, Spanien, England, Malaysia, USA... Det är en gnistrande mångfald, sammanhållen helhet och diplomatisk bedrift som ingen av de ansvariga konstinstitutionerna hittills ensam förmått prestera, och så konstnärligt övertygande att köerna för första gången ringlar timslånga utanför entrén. Tre exempel som övertygar om att vi med konstnärer vid förhandlingsborden skulle leva i en, om inte fredligare, så åtminstone politiskt modigare värld.