En riktigt smart idiotfilm

Det är ju mitt i högstadieålderns identitetsfamlande som vi utmärker oss som allra mest i livet, som nördar, sportfånar, tuffa killar, snygga tjejer eller hackkycklingar.

När det sedan börjar dra ihop sig till skolbal så vet vi vilka roller alla förväntas spela.

21 Jump Street tar ett lite ovanligt grepp på denna i övrigt söndertröskade genre. När huvudpersonerna Morton Schmidt (tönt) och Greg Jenko (hunk) går ut Polishögskolan bedöms de vara så omogna att de kan infiltrera collegemiljön obemärkta i jakten på droglangare.

Givetvis anstränger de sig lite för hårt i sin strävan att smälta in på marijuana- och kokainfesterna. Faktum är att drogtripparsekvenserna tillhör de allra roligaste, och mest problematiska, scenerna i den här filmen  Till och med föräldragenerationen skildras som gräsrökande slackers.

Ren drogpropaganda handlar det inte om, snarare en trivialisering av droganvändandets negativa effekter. Syntetiskt knark framställs som mer tokroligt än farligt.

Här finns också en scen när Schmidt och Jenko griper en kriminell, tvingar ned honom på marken och sedan simulerar homosexuella handlingar med honom i förnedringssyfte, något som det är meningen att vi ska garva åt.

Frånsett dessa skavande obekvämheter så är 21 Jump Street en smidig, smart och rolig skildring av ren idioti. Den är dessutom välspelad. Inte minst så gör hiphoplegendaren och filmpersonligheten Ice Cube en oefterhärmligt rå roll som poliskapten Dickson, en storstilad uppvisning i gatusmart ”eubonics” när den är som allra mest slagkraftig.

Johnny Depp, som själv slog igenom i tv-förlagan 21 Jump Street på 1980-talet, medverkar också i en liten men kärnfull roll som tillbakablickande hjälte. Han utgör en fin liten krydda i en anrättning som annars domineras helt av Hollywoods yngre garde.

Efter nästan två timmar av sexanspelningar, drogdimmor och våld sett i en skrattspegel så känns det också väldigt skönt att inte vara tonåring längre.