Nyligen lästa jag Fanny Ambjörnssons alldeles utmärkta fackbok om färgen rosa. En färg som tycks farlig, konservativ, experimentell, konventionell – eller helt enkelt bara alldeles underbar. Allt beroende på vems ögon som betraktar.
När mina ögon möter den chockrosa idyllen i filmen Prinsessan LilliFee 2: Den lilla enhörningen är det inte utan att det blir alldeles för mycket. Det ligger en rosa Lützendimma över salongen, en färg som uteslutande tillhör det kvinnliga könet i den söta och snälla LilliFees Rosarike. Ett rike fyllt av blommor, rosetter, allsköns gulligull och prinsessans överfyllda garderob.
Hit kommer en dag den lilla rosa bebisenhörningen Lisa, en My little Pony-lookalike, vilket blir upptakten till en äventyrlig resa in i grannlandet Blåtopia, prins Snös rike. I Blåtopia är allt istället manligt blått, kallt och frånvänt. Prins Snö styr med isande kyla och låter frysa in alla sin belackare, inklusive sin egen tvillingbror, prins Sol. Tillsammans med den lilla enhörningens föräldrar Rosalie och Kobolt står prins Sol isstaty i den ödsligt ekande slottssalen där Prins Snö styr med järnhand sin ende bundsförvant Groll. Tills slut tröttnar också han på sin herre och med hjälp av den lilla enhörningen lyckas så LilliFee slutligen befria alla från isen.
Så allting gott, också för Prins Snö som visar sig vara en ensam missförstådd liten kille, som tror sig oälskad för sin kyla och vinter. Men, som den slutliga sensmoralen lyder, utan vintern kan inte sommaren vara speciell. Eller, som jag hellre skulle vilja uttrycka det, så skönt att denna könskonservativa bagatell äntligen är slut.