Häromdagen klev jag in på ett kafé på Öfvre slotts för att ta en snabb fika. I samma ögonblick som jag förde koppen mot munnen fick jag syn på henne. En sällsynt och unik skönhet i sina bästa år. En skönhet som utstrålade självsäkerhet och som fick mig att sätta kaffet i halsen.
Jag hade inte sett henne på år och dagar och nu stod hon plötsligt framför mig, avbildad i en oljemålning på väggen. Jag kände hemlängtan och upprymdhet på samma gång och alla fina minnen med henne började sippra upp till ytan. Som den gången vi begav oss på en resa till hamnen för att lyssna på fiskmåsarnas ljuva sång, eller natten hon hjälpte mig hem efter en sen ramla-runt-kväll på stans kullerstensgator. Hon underlättade mitt liv och krävde inte mycket i gengäld. Vi spenderade varje dag ihop och ett tag trodde jag att vi skulle vara för evigt.
När jag flyttade till Uppsala följde hon mig till Göteborgs centralstation och kysste mig adjö. Jag upplevde det som ett kallt avslut på en relation som hade varat i åratal. Det låg i hennes natur att vara likgiltig inför det oundvikliga och hon hade alltid haft svårt för att visa känslor. Hon svängde runt hörnet utan att blicka bakåt och lämnade mig för att fånga dagen. Punktlighet betydde allt för henne och jag var bara en i mängden. Hon var dömd att vandra i samma spår livet ut.
Nu försöker någon annan fylla tomrummet hon lämnade. Någon som bara klär sig i grönt, aldrig passar tider och allt för ofta drabbas av moralpanik. Någon som saknar både charm och karaktär. Någon som jag egentligen hatar men som jag måste lära mig att leva med. Jag har inget val.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och saknaden är som störst när jag står vid hållplatsen och väntar på den jävla bussen. Jag saknar dig och behöver dig, min älskade spårvagn.