En scen, en man, en gitarr.

- Jag brukade komma ofta till Sverige på 1970-talet. Till min gode vän Dan Grenholm i Dala-Järna utanför Leksand. Vi spelade i musikfestivalen där. Och på 80-talet var jag i Malmö, Lund och Stockholm med min grupp Sky. Men i Uppsala har jag aldrig varit. Så nu passar jag på att stanna några dagar här för att se mig om tillsammans med min fru, säger John Williams i telefonen från London.
I bakgrunden slamrar hantverkare. Dagen är hunnen en bit in på förmiddagen och renoveringen hos Williams har pågått flera timmar.
- Häng kvar i luren, jag ska bara gå och stänga dörren, säger han.

Att intervjua världsberömda artister per telefon på annat språk än ens modersmål är aldrig någon önskesituation. Men med John Williams flödar samtalet, som om vi sutte över ett cafébord och bara pratade med varandra för nöjes skull. Han är varm och vänlig och när han talar om vikten av och nöjet i att kommunicera med sin publik tror jag honom direkt på hans ord.
- Musik handlar så mycket om kommunikation. Och jag pratar gärna med publiken dessutom.
Själva instrumentet, gitarren, är så direkt och intimt, säger han. Den kroppsliga beröringen av strängarna, klangen, nyanserna, det sinnliga.
John Williams är född i Australien 1941. När han var fyra år fick han en gitarr av sin far, jazzgitarristen Leonard Williams, som med åren börjat spela klassiskt och nu också lärde sin son spela.

När John var tio år flyttade familjen till London (hans far kom ursprungligen därifrån) och året efter mötte de gitarristen Andre Segovia, som inviterade den då tolvårige John Williams till sina avancerade sommarkurser i Siena i Italien. Dit återkom den unge Williams årligen under sina tonår.
- Det var naturligtvis fantastiskt för en tolvåring att spela i en sådan mästares närhet. Men den allra största behållningen var att möta gitarrister och andra musiker från hela världen. Att lyssna och lära av dem.
Något senare i livet gick den unge Williams på Royal College of Music i London. Han studerade pianospel och musikteori, någon utvecklad undervisning i gitarrspel fanns nämligen inte. Men direkt efter att ha tagit examen, fick han själv uppdraget att leda en ny gitarrinstitution vid sitt lärosäte.
Ständig gästprofessor blev han på kuppen, men det är främst som gitarrist han har blivit världsbekant.

Där finns en liten fälla man kan trilla i: John Williams är också namnet på en känd amerikansk kompositör, i stort sett jämnårig med den John Williams jag talar med i telefonen. Men kompositören och gitarristen är alltså inte samma person.
Fast komponerar gör den gitarrspelande John Williams också.
- Mindre stycken mest. Ofta inspirerade av olika länders folkmusik och rytmer, säger han och förklarar att han är särskilt förtjust i musik som har en direkt anknytning till en levande tradition, musik som ständigt är i utveckling.
Han ger gärna en känga åt självgoda européer, som tror att den europeiska klassiska musiken är den mest högtstående i världen.
- De lyssnar gärna på jazz, blues, indisk musik, "men" säger de sedan, och så kommer det där med den europeiska konstmusiken. Sådant struntprat! En fullkomligt kolonial och imperialistisk attityd till andra länder och kulturer, ryter han.

- Olika kulturers musik har olika uttryck. En europeisk flöjt kan aldrig återge stämningarna och nyanserna i den flöjtmusik som spelas i Asien eller Sydamerika, på deras speciella flöjter. Och rytmerna i afrikansk och latinamerikansk musik! Den variationen kan vi inte åstadkomma i den europeiska konstmusiken, som har växt fram ur kyrkomusiken och gärna håller sig till stadig 3/4-delstakt och 4/4-delstakt, till exempel.
Nu har han eldat upp sig på ett medryckande sätt och vi börjar tala i munnen på varandra. Det hade fungerat över cafébordet, men gör det inte i telefonen. Frågorna och svaren tumlar om varandra, men kontentan blir att all musik är viktig och värdefull och att det finns mycket att upptäcka och vidareutveckla för den som siktar bortom horisonten.
Fast... man måste inte resa till alla länder vilkas musik man vill upptäcka.

- Nä, jag går bort till musikaffären och bläddrar i hyllorna tills jag hittar någon intressant cd, säger han.
Sedan går han hem och lyssnar och fastnar kanske för en musikslinga eller en rytm, som han använder sig av i ett nytt verk. Eller så gör han om en hel sång till ett gitarrstycke. En williamsk tolkning av världens musik.
- Du, det där ordet världsmusik, säger han plötsligt: Vad betyder det egentligen? Musik som spelas "där" till skillnad från här och av "dom" till skillnad från oss. Jag tycker inte om ordet, men jag använder det i brist på bättre.
Vi lämnar det geografiska och ger oss på tiden i stället. Nuet.
- Vi har fått den intellektuella musiken till priset av att vi har förlorat kontakten med den stora publiken, eftersom vi har dekonstruerat melodin, harmonierna och rytmen. Jag har spelat mycket sådan musik, men börjat tröttna en smula. Nu är jag alltså tillbaka i den musik som har stark kulturell anknytning.

Sedan några år tillbaka samarbetar han med John Etheridge, jazzorienterad gitarrist, som gärna rör sig runt rock och blues och swing. De båda har turnerat och givit ut en skiva 2006.
Klassisk gitarrmusik, gitarranpassad världsmusik, strukturdekonstruerade gitarrstycken, något ur Etheridgerepertoaren, williamkompositioner - vad tänker han erbjuda Uppsalapubliken på fredag?
- Det blir en klassisk solokonsert. Jag ska spela Scarlatti och Bach. Men det blir en del annat också, några egna kompositioner bland annat.
Får vi höra Myers Cavatina, det vackra stycket han spelade i Vietnamfilmen Deer Hunter 1978, stycket som blev en hit världen över och fortfarande kanske är vad många främst förknippar med gitarristen John Williams?
- Det är ett underbart stycke, faktiskt, men jag tänker inte spela det nu. Cavatinans stämning passar inte in i den här konserten. Däremot funderar jag på att ha ett filmtema nästa år. Då ska jag ha musik från tre filmer med: Schindlers list, Cinema Paradiso och Deer Hunter.
Hantverkarna slamrar, någon öppnar en dörr och ropar, John Williams måste avsluta samtalet.
- See you!

John Williams solokonsert ges i Konserthuset i Uppsala fredag 11 april.

En scen, en man, en gitarr.

Australisk-engelske världsgitarristen John Williams ger en solokonsert i Konserthuset i Uppsala på fredag. Hans första spelning i Sverige på 22 år.