Romanen Örfilen av australiensaren Christos Tsiolkas har lästs, uppskattats, debatterats och översatts till ett tjugotal språk sedan den kom ut 2008. Förra året kom den på svenska. I Australien var man snabb med att göra en tv-serie också, och det är den som går på söndagskvällarna på SVT just nu. Jag hoppas att ni inte missat den, för den är riktigt, riktigt bra.
Första avsnittet började med att Hector fyllde 40 och ställde till med fest för vänner och familj. Eller nåja, det var framför allt hustrun Aisha som fixade fint och lagade maten medan Hector var mest intresserad av att försöka få ihop det med barnflickan. Det här att Hector verkade så osympatisk, (och det faktum att jag har svårt att ta vuxna män som går omkring i flip flops på allvar) gör att jag först tvekar om jag ska bry mig om att följa serien. Men den är så välspelad att jag inte kan stänga av tv:n. Och när känslorna svallar högre och högre på festen, och får sin urladdning i att Hectors kusin smäller till en liten kille, ja, då är jag helt och hållet fast.
Denna örfil delar bekantskapskretsen i två. De som tycker att det var ett fruktansvärt övergrepp, och de som tycker att det inte var så farligt. I smyg är Hector tacksam, för händelsen bröt hans besatthet av barnflickan.
I det andra avsnittet heter huvudpersonen Anouk. Hon är bästa vän med både Aisha och Rosie, mamman till killen som fick en örfil. Anouk lever ett hektiskt liv som chef på manusavdelningen till en tv-såpa, skriver på en roman, har en mycket yngre älskare, och hennes kvällar går ofta till både jobb jobb jobb och party party party. Och så har Anouk sin gamla mamma Rachel, som blir virrigare och virrigare. Scenen där mamman råkar kissa på sig, och Anouk tröstar och hjälper henne att tvätta av sig är det mest kärleksfulla jag sett på tv på länge.
Örfilen har en ny berättarvinkel och en ny huvudperson i varje avsnitt. Karaktärerna är människor, de djupnar och växer och allt eftersom får jag veta hur de drivs av känslor och behov som jag först inte kunde ana mig till. Troligen för att jag är så van att sortera in tv-personer i ganska fyrkantiga fack, och här envisas rollerna med att överraska. Om australiensisk tv är så här bra vill jag gärna se mer.