Det blev nästan något profetiskt över första låten på hans senaste album ”Efter regnet”. Freddie Wadling sjunger ”Nu lyfter vi från marken” så att man kan bli religiös för mindre. Jag vet inte om han var det själv, men jag har inte det intrycket. Redan från början var han något av en udda fågel i Musiksverige. Hans skygga personlighet skildrades utmärkt i dokumentären ”En släkting till älvorna” som Kirsti Nevanti gjorde 1998.
Trots att han var lite i äldsta laget för att bli punkare var det där han kände sig hemma från början. Grupper som LeatherNun, Perverts och Liket lever fick draghjälp av hans karaktäristiska stämma. Men det var ändå först med Cortex’s två album det lossande lite mer. Hur många gånger han sjungit ”The Freaks” går nog inte att räkna.
Rent konstnärligt håller jag hans samarbete med Henryk Lipp i duon Blue For Two som högst, liksom samarbete med Fläskkvartetten. Hans soloplattor är ojämna men bjuder på en hel del höjdpunkter. Inte minst var den sista ett lyft med en blandning av nyskrivet och tolkningar. Jag såg honom ett antal gånger genom åren och varje konsert var lite av en händelse. Trots den inbundenhet han visade på scenen gjorde hans närvaro i rösten och inlevelsen att det bar långt.
Freddie Wadling tillhörde de artister och konstnärer som hade en självförbrännande livsstil och frågan är tyvärr kanske mest inte ”varför dog han så tidigt?” utan ”hur kunde han leva så länge?”
Men hur som helst lämnar han ett musikaliskt tomrum efter sig. Lyssna på hans fina tolkning av ”Alla har glömt” på senaste albumet. Men gör framför allt inte just detta. Han är värd att minnas!