En utåtriktad och synlig påve

Karol Wojtyla föddes 1920 i en arbetarfamilj i den lilla byn Wadovice utanför den polska universitetsstaden Krakow. Han växte upp under nationalsocialism och kommunism. Kyrkan i Polen tvingades att stå samlad inför alla provokationer och trakasserier från myndigheterna. Den miljö som präglade Karol Wojtyla var alltså ett slutet sys-tem där katolska kyrkan mer eller mindre var det enda alternativet. Han började sin studiebana med att läsa litteraturhistoria vid det ansedda Jagellonska universitetet och tänkte bli författare eller skådespelare. Men andra världskriget kom emellan och under den tyska ockupationen stängdes universitetet. Karol Wojtyla tog arbete i en gruva.
År 1942 började han studera teologi. Sina första prästår fick han uppleva under den värsta stalinterrorn i början av 1950-talet. Efter några år som professor i etik vid universitetet i Lublin i östra Polen utnämndes han 1964 till
ärkebiskop och kardinal i Krakow. År 1978 valdes Wojtyla till påve med namnet Johannes Paulus II.
Jag var själv på Petersplatsen just i den historiska stunden när kardinalskollegiet med sin ordförande, il camerlengo, från balkongen över entrén till Peterskyrkan utropade på latin "habemus papam", vi har fått en ny påve. Namnet som tillkännagavs, Karol
Wojtyla, skapade emellertid förvirring på Petersplatsen. Vem var denne man, ett obekant namn som inte fanns bland dem som tidningarna tipsat om. Närmast mig på Petersplatsen stod en italiensk kortvuxen präst som blev förfärad och jag hörde honom förtvivlad utropa, "men Herre Gud har dom valt en japan". I hans öron blev Wojtyla något exotiskt, som han tolkade som japanska.

Den svenska massmediebilden av Johannes Paulus har oftast speglat en stockkonservativ påve som är emot det mesta. Svensk press har haft en oförmåga att se det viktiga i det arv påven gett till eftervärlden i sin fokusering på hans syn på aborter, preventivmedel och homosexualitet. Detta sagt utan att ifrågasätta behovet av en sådan debatt. Sammanbrottet i Östeuropa kunde inte skett påven förutan. De upprepade besök han gjorde i hemlandet Polen formade sig till väldiga massprotester mot regimen och dess ideologi.
Påvens stöd till Solidaritetsrörelsen var en vapenlös attack mot regimen. De många som anslöt sig till Walesas organisation i vilken kyrkan tydligt fanns med blev en symbol för kampen mot Moskva och kommunismen. Karol Wojtyla och Gorbatjov kom tillsammans att bli huvudarkitekter för ett fritt Östeuropa. Flera år efter Berlinmurens fall sa Gorbatjov att det som hänt i Östeuropa aldrig skulle kunnat ske utan Wojtyla och den huvudroll han spelade, också politiskt. Han har medverkat till en omgruppering av styrkeförhållandena i världen, inklusive USA:s ställning.

Mycket av påveämbetets yttre profil har förändrats med Johannes Paulus II. Han var den mest utåtriktade och mest synlige påven i modern tid. Han reste jorden runt flera gånger och besökte människor i alla världsdelar. Han hade mänsklig värme och ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter och fredsfrågor. Han ville förmedla en övertygelse att livet, den mänskliga värdigheten, är mer värt att kämpa för. Hans kamp gällde ett absolut männi-skovärde emot vanmakt, utslagning och kränkningar av männi-skan.

I Uppsala minns ännu många det unika besöket 1989 av Johannes Paulus II. Det var det första påvebesöket någonsin i vårt land. Mötet i Domkyrkan formade sig till en storslagen manifestation av hur nära de kristna kyrkorna i världen numera står varandra, och ändå är det en lång väg att gå innan den synliga enheten och nattvardsgemenskapen kan förverkligas. Ett gammalt hinder för kyrkornas enhet är själva påveämbetet. Emellertid förs i dag djupa teologiska samtal mellan lutherska och katolska teologer om möjligheten av ett reviderat påveämbete, som skulle kunna uttrycka en andlig ledarfunktion i en universell kyrka. Man ska komma ihåg att de tidiga reformatorerna inte förkastade påvens andliga ledarroll. Vad de avvisade var den konkreta historiska påvemakten som den mötte dem i deras tid. De första lutheranerna hoppades på ett ekumeniskt koncilium att reformera påveämbetet och Melanchton menade att "för fredens och enhetens skull bland de kristna" bör i förhållande till övriga biskopar en överhöghet ges åt påven (Schmalkaldiska artiklarnas undertecknande).
I vår tid med globala kommunikationer och internationellt samarbete finns ett starkare behov av konkreta uttryck för hela kyrkans enhet.
I en kristenhet som är splittrad och försvagad behöver kyrkorna intensifiera de ekumeniska samtalen om gemensamma uttrycksformer och funktioner för Kristi kyrkas enhet och universella uppdrag i världen. Kristen enhet behövs i dag, inte som en enad front mot världen men för att världen ska kunna se vad kyrkan är enig om, vad som är dess grund och budskap.