Som det står på den medföljande bookleten: ”det tar ungefär en normal arbetsvecka att lyssna igenom alla 40 skivorna”. Fast det är en rolig arbetsvecka där man kan följa den så kallade proggrockens uppgång och fall(?) i Sverige, från starten i de tidiga ”folkfesterna” i början av 70-talet till en bit in på 80-talet.
Utanför landets gränser brukar proggrock stå för de grupper som experimenterade med själva musikens form, som Pink Floyd, Genesis och Yes, medan det i Sverige kom att betyda progressiv i betydelsen ”musik som fick samhället att gå framåt”, musik som var politiskt medveten.
Coste Apetrea – en gång gitarrist i bland annat Samla Mammas Manna – har gjort ett grandiost jobb med att sammanställa 40 cd uppdelade i fyra underboxar från Sveriges Radios liveinspelningar, främst programmet Tonkraft, ett program som särskilt under producenten Christer Eklund kom att spela en oerhörd roll i Musik-Sverige.
Apetrea vill trots namnet Progglådan snarare använda beteckningen alternativ. Det har gett ett större urval utan att man behövt hamna i de typiska hårklyverierna som kännetecknade vänstern i allmänhet på den tiden, och inte minst den så kallade Musikrörelsen. Urvalsprincipen gör att även artister som Ulf Lundell, Hörselmat, Nature och Horizont kommit med bland alla de mer självskrivna som Hoola Bandoola, Motvind, Blå Tåget, Norrbottens Järn, Nationalteatern med flera.
Uppsala kom tidigt med i den här rörelsen, landets första Musikforum bildades här. När jag flyttade hit 1976 var staden redan välkänd som en viktig och livaktig plats för både musikaliska och politiska experiment. Uppsala var också en mer tillåtande arena än till exempel det hårt politiskt vinklade Göteborg, och inte lika flummigt som vissa andra håll.
Grupper som Samla Mammas Manna, Kaipa, Panta Rei och Mobben, som alla finns med här, hade jag hört tidigare och det var med stor förväntan som jag klev av tåget och startade ”det nya livet”. Roligt att flera av de musikerna håller på fortfarande, gitarristen Tomas Arnesen i Panta Rei spelar till exempel nu på fredag på Katalin med sitt eget bluesband.
Så visst är det med viss nostalgi som jag lyssnar in dessa 40 album, uppdelade på de fyra underboxarna Melodisk rock, Tung rock & Blues, Folkprogg & Sjungande låtskrivare samt Instrumentala/Experimentella/Urproggare/Punk. Fast det blir nostalgi med öppna öron, så här många år senare. En del av materialet här är främst en bra historik över tiden som var, musiken och texterna speglar sin tid och dess uttryck så mycket att det känns mer som forskningsmaterial än njutning.
Annat är desto roligare, särskilt som det inte finns utgivet tidigare, det gäller till exempel Samla Mammas Mannas inspelning med kultfiguren Ron Geesin och Colosseums organist Dave Greenslade tillsammans med Nature.
Kvinnorna fick inte riktigt den plats de borde ha haft i Musikrörelsen. Egentligen var det inte förrän i punken som prestationsångesten släppte i och med band som Tant Strul, Pink Champagne och Fega påhopp. Tidigare var det ungefär som i jazzen, man kunde ha en kvinna vid sångmicken men i övrigt var det tunt, vilket märks här också.
Hur som helst, det är en imponerande och viktig dokumentation som Coste Apetrea och Sveriges Radio har gjort. Det finns också hur mycket som helst att glädjas åt musikaliskt i denna Progglåda. Inte minst kan det ta bort fördomarna om att det skulle ha varit någon som helst musikalisk likriktning inom Musikrörelsen, det var i stället som ordförande Mao (en populär figur på den tiden) sade: ”Låt tusen blommor blomma”. Och färgprakten var stor.